Tisdagens Corren bjöd på ett uppslag om östgötskt producerad mat. En karta över länet visade var lokala producenter av grönsaker, kött, mejeriprodukter finns och säljer sina varor. Enligt Louise Alenbrand, vd Östgötamat, har det för många konsumenter blivit mycket viktigare varifrån maten kommer.
Under Almedalsveckan arrangerade analys- och strategiföretaget United Minds ett seminarium på temat Den politiska matkonsumenten. Där var också alla rörande överens om att vi som konsumenter allt mer uppfattar att vi är vad vi äter. Vi ställer allt högre krav på producenterna att de ska sitt ansvar för att informera om produkterna de vill att vi ska köpa. Annars kan vi välja att gå till någon annan som har bättre information – och därmed bättre produkter, antar vi – att erbjuda. Ett i tid närliggande exempel på vilken vikt som läggs vid företagens ärlighet är City Gross medieexponering. Då tänker jag alltså inte på det som Systembolaget tolkat som en monopolutmaning, utan på att matkedjan i sin reklam uppger att allt kött den säljer är styckat i butik. Det har dock visat sig att grisarna och korna inte levereras intakta till City Gross, kedjan har bara hand om den sista detaljstyckningen. Intresset för denna fråga säger en del om hur petiga vi konsumenter har blivit.
Konsumentkraven riktar sig inte bara mot våra livsmedelsleverantörer, utan mot alla typer av producenter. Kraven på information stannar heller inte vid vad och var, utan vi vill också veta hur kotletten, kaffet eller koftan kommit till. I och med att vi ställer högre krav på företagen att de ska leverera mat, kläder och grejer till oss som är schyssta på alla upptänkbara vis, tvingas företagen att skapa en relation till oss. De vill bli våra förtrogna kompisar. Och för att bli kompis med någon fordras att anonymiseringen ersätts av en förtroendeingivande identitet.
Vi konsumenter ställer även krav på oss själva och varandra. Ingela Stenson, omvärldsanalytiker på United Minds, beskrev det väl: ”Att säga, ’jag har fått tag på skitbillig fläskfilé till ikväll, jag har ingen aning om var den kommer ifrån men vi slänger den på grillen’, duger inte längre”. I grunden är detta förstås en god utveckling. Medborgare väcks till medvetenhet genom sin konsumentmakt. Företag gynnas av och vill ta ett större samhällsansvar. CSR, Corporate social responsibility, har blivit ett utbrett begrepp för företags moraliska skyldigheter för ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter.
Den växande kravfloran på företag och producenter är positiv. Dock bör medborgare i allmänhet, och makthavare i synnerhet, hålla i minnet att näringsidkare redan är samhällstjänare i form av skattebetalare, jobbskapare och tillväxtmotorer. Däri ligger deras främsta uppdrag och yttersta samhällsansvar. Ett ansvar som vi andra inte ska ta för givet.
Maria Björk Hummelgren