Kriget i Somalia sägs vara över. Islamisterna har drivits på flykten. Men det betyder knappast slutet för landets svåra konflikter.
Somalia föll samman 1991, då ett antal krigsherrar störtade diktatorn Mohammed Siad Barre. Under några år försökte FN skapa fred och stabilitet. Men efter det som kallats slaget om Mogadishu 1993, då två stridshelikoptrar sköts ned och 18 amerikanska soldater dog, backade FN ut ur Somalia 1995. Krigsherrarna tog över.
En övergångsregering tillsattes av FN 2004. Den vädjade om fredsbevarande trupper för att kunna ta makten i Mogadishu. Ingen lyssnade och regeringen levde länge i exil i Kenya.
Men på julafton i år tog grannlandet Etiopien plötsligt till vapen för att jaga de islamiska domstolarna på flykten. Islamisterna i Somalia fick stöd från Eritrea - Etiopiens gamla ärkefiende. Strategiskt var det en mardröm för Etiopien att banden mellan dessa två länder såg ut att stärkas.
Frågan är hur länge den etiopiska armén kommer att stanna. Somalias premiärminister Ali Mohammed Gedi har redan vädjat till Afrikanska unionen om att skicka fredsbevarande trupper och observatörer. Övergångsregeringen kommer inte att klara sig utan stöd.
Att den övriga omvärlden, som passivt betraktat det pågående våldet sedan 1995, skulle våga ta en del av ansvaret är naturligtvis önskvärt. Men det är knappast något att räkna med: Irak och Afghanistan är avskräckande exempel och situationen i Somalia är om möjligt ännu mer kaotisk.
Det har till och med spekulerats om ett storskaligt regionalt krig, som skulle involvera Somalia, Etiopien, Eritrea och kanske Sudan. Om Etiopien inte drar tillbaka sina trupper inom en snar framtid är det inte ett otänkbart scenario.
Inget kunde vara mer destruktivt för Somalia än att dras in den konflikt mellan Etiopien och Eritrea som pågått i decennier, även om en isande kall fred råder mellan dessa sedan år 2000.
I bakgrunden finns USA och kriget mot terrorismen. Vita huset har uttalat stöd för Etiopiens intervention i Somalia. Islamistregimen ansågs ha kopplingar till al-Qaida. Det kristna Etiopien ligger inklämt mellan huvudsakligen muslimska grannländer. En rädsla finns nu för terrordåd som svar på Etiopiens krig - inne i Somalia, i Etiopien, eller i Kenya dit islamisterna har flytt.
Därför är det långt ifrån säkert att det var till Somalias bästa att de islamiska domstolarna jagades på flykten. Huvuddelen av islamisterna var varken extremister eller terrorister. Mer kraft borde ha lagts på att skapa dialog mellan dem och övergångsregeringen. Omvärlden borde redan 2004 ha gett den regeringen ett starkare stöd.
Som det nu är framstår maktskiftet som orättfärdigt. Trots att den nya regeringen är legitim, har den installerats med vapen av främmande makt. Det skapar knappast folkligt stöd och ger dessutom näring åt fortsatt splittring i regionen. I värsta fall föder det terror enligt samma dödsbringande logik som i Mellanöstern.