Aldrig förut har tjetjenska extremister utfört så vämjeliga terrordåd med sådan förfärande intensitet.
I början av förra veckan störtade två ryska inrikesplan med några minuters mellanrum. I tisdags kväll sprängde en kvinnlig självmordsbombare sig själv i luften utanför en tunnelbana i Moskva. Och i går morse, lagom till den ryska skolstarten, togs minst hundratalet elever och vuxna som gisslan i Nordossetien.
Dåden är oursäktliga, men dess- värre inte helt oväntade. Hösten 1999 återupptog ryska styrkor ett smutsigt krig i utbrytarrepubliken Tjetjenien. Från Europas kanske mest bortglömda hörn rapporteras sedan dess om grava övergrepp, i huvudsak begångna av den ryska federationens styrkor.
Det handlar om "försvinnanden", plundringar, tortyr och våldtäkt. Enligt Internationella Helsingforsfederationen gränsar kriget till folkmord.
Men omvärlden har varken uppvisat något större engagemang för att de skyldiga skall straffas eller för att framtvinga en lösning. Politiska ledare i väst tycks hellre vårda relationen till den ryske presidenten Vladimir Putin. Ändå skulle EU kunna spela en nyckelroll för fred.
I dagarna fördömde EU-kommissionen visserligen den gångna helgens presidentval i Tjetjenien.
Kommissionen slog fast att valet, som vanns av Kremls favoritkandidat Alu Alchanov, varken var fritt eller rättvist. Men efter år av fördömanden sätts ingen kraft bakom orden.
De flesta tjetjener är intill döden krigströtta. Några av dem har förlorat allt och ansluter sig till terroristerna.
Så kommer kriget till Moskva.
Det är en ond cirkel av hat och hopplöshet. Någon måste bryta den.