En organisation i upplösning. Revirtänkande och kortsiktighet. Regelsystem som inte tillämpas. Oförmåga att möta nya hotbilder. Fångar som styr.
Det är ingen smickrande bild av svensk kriminalvård som tonar fram när landshövding Björn Eriksson langar över betänkandet "Säkert inlåst?" till justitieminister Thomas Bodström. Det var efter de upprepade rymningarna från de så kallade "säkra" avdelningarna förra sommaren som regeringen gav Östergötlands landshövding i uppdrag att utreda oredan inom kriminalvården, och komma med förslag till förbättringar. Sånt här är Björn Eriksson expert på. Därför rymmer (vitsigt va?) betänkandet en bred och allsidig bakgrund till den hysteriska rymningscirkusen 2004. Vidare kastar Eriksson fram en konkret och verklighetsförankrad katalog med förslag till förbättringar.
Tre saker är särskilt viktiga: 1) Vårdarna, kriminalvårdens trasproletariat, måste få höjd status, större befogenheter och högre lön. 2) Ett samlat och centraliserat ansvar för de ca 150 högriskfångarna. 3) Ett tydligt ledarskap som ser till att fattade beslut och upprättade regelsystem följs.
Arbetet har redan inletts, i och med att Kriminalvårdsstyrelsen fått en handlingskraftig chef i Lars Nylén.
Björn Erikssons utomordentliga lunta på 200 sidor kretsar i huvudsak kring säkerhetsanstalterna. Regeringen bör vidga perspektivet. Låt Eriksson ta ett helhetsgrepp och syna kriminalvården i stort. Kriminalvården är en tickande bomb. Överfulla fängelser och anstalter, ett utbrett narkotikamissbruk, hot och våld mot anställda, en växande andel utländska interner -- utan att resurserna ökar. Det måste till ett helt nytt tänkande, plus nya resurser, för att desarmera den tickande bomben.