Kinda kommun är på väg att besluta om tobaksfri arbetstid för kommunanställda. Många kommuner har redan gjort det (Corren 1/3). De första kommunerna införde rökförbud för vård- och omsorgspersonal, av hänsyn till patienter. Men snart fick inte administrativ personal röka heller, och nästa steg blev att förbjuda snusning.
Då handlar det inte längre om att skydda omgivningen, utan att tvinga på individen hälsosammare vanor. Det är väldigt populärt. Arbetsgivare som subventionerar gymkort är det oskyldigaste exemplet, träningen är ju fortfarande frivillig. Att anställda i Söderköpings kommun måste redovisa sina motionsvanor inför chefen är värre.
Många arbetsgivare vill gallra bort de ohälsosamma redan vid rekryteringen. Sundsvalls kommun kräver blodprov, och väljer bort sökande som dricker för mycket alkohol. Vissa företag konditionstestar arbetssökande (till kontorsjobb) för att hitta de vältränade.
Skolan är nästa steg. En fransk dietist vill att elever som har "acceptabel" vikt ska få högre betyg. Om en överviktig toppstudent ska få sänkt betyg framgår inte, men det får man anta.
Och bland toppchefer i näringslivet är den nya trenden att åka på elitträningsläger, för att få en topplacering i Vasaloppet.
Maciej Zaremba har sagt att folkhälsan är en av få gångbara ursäkter för att föra en repressiv politik eller ställa samhället på huvudet på annat sätt (Corren 20/7-11). Tecknen är många på att hälsohetsen har gått alldeles överstyr. Orsakerna är sannolikt flera:
? Människor har estetiska skäl att träna och banta. Vi lever i en bildkultur där det är viktigt hur man ser ut.
? Folkhälsoskälen får en moralisk dimension i ett land som Sverige, där vården är gemensamt finansierad. Den som inte sköter sin kropp och sin hälsa ligger skattebetalarna till last.
? Nyss nämnda konditionstester och Vasaloppsträning tyder på att det finns ett prestationstänkande, en övertygelse att den som är vältränad är högpresterande på alla områden.
Men det finns också en moralisk-etisk dimension som påminner om religion. Sekulariserade, utan tro, är det som om vi söker något nytt att underkasta oss, nya budord och regler. "Min kropp är mitt tempel", säger Madonna och andra hetstränande. Vad är det egentligen för skillnad på religiös asketism med bland annat hårda sexualregler, och hälsoextremistisk asketism med stränga dieter, tabun (cigaretter och alkohol) och hårda träningsprogram?
Den status som regelbundna kyrkobesök och ett dygdigt leverne gav förr, vinner man nu genom trimmade muskler, minimalt med underhudsfett och maximal syreupptagningsförmåga.
Och den skamstämpel som religionen förr satte på ogifta mödrar, oäkta barn och homosexuella - den sitter i dag på de överviktiga, de otränade och rökarna. När kommer upproret mot den normen, de skamstämplarna och det förtrycket? Eller är vi nöjda med den här religionen?