Just nu pågår en översyn av den svenska kulturpolitiken. Regeringen har tillsatt en utredning som ska utgöra grunden för dess kommande proposition om svensk kulturpolitik. Några nya revolutionerande tankar är dock knappast att vänta. Målen för svensk kulturpolitik har i stort sett varit desamma under hela efterkrigstiden: Att sprida kvalitetskulturen ut i samhället.
Föreställningen att viss kultur är bättre och "finare" än annan, och därmed förtjänar statligt stöd, kan mycket väl ifrågasättas. Varför ska opera, konstteater och klassisk musik gynnas men inte popmusik, cirkus och raggarbilar?
Det bästa svaret är att staten bör stödja mångfald. Den populära kulturen klarar sig på marknadens villkor medan den traditionella "finkulturen" har en liten publik och skulle bli orimligt dyr utan subventioner.
Det svaret räcker emellertid inte långt. Det finns gott om små subkulturer som inte erhåller något statligt stöd. Vad som då kan anföras är det svenska kulturarvet. Det finns anledning att vårda vår historia. Historien utgör, vad som lite högtidligt brukar kallas, vårt "kollektiva minne" och är en del av vår identitet. Kulturen kan hjälpa oss att förstå det samhälle vi fötts in i, eller flyttat till, och därmed hjälpa oss med att komma underfund med vilka vi är.
God kultur bidrar till reflektion. Att tala om ett kulturellt arv innebär inte alls att kulturpolitiken skulle vara konservativ. En radikal samhällskritiker som August Strindberg har en självskriven plats i det svenska kulturarvet.
Kulturpolitik ska inte handla om att pracka på människor upplevelser de inte vill ha. Men alla svenskar bör ha möjligheten att komma i kontakt med kultur av hög kvalitet. Skolan och biblioteken spelar i det avseendet en avgörande roll.
Det går att tvivla på om man verkligen blir lyckligare av kultur men kultur bör ändå tillerkännas ett egenvärde. Ett liberalt, demokratiskt och tolerant samhälle kräver reflekterande medborgare för att överleva.
För den konkreta kulturpolitiken är det, vid sidan av mångfalden, viktigt att slå vakt om kulturskaparnas oberoende. Politiker ska inte styra kulturens innehåll, lika lite som de ska styra resultaten av forskning och vetenskap. Det innebär att kulturen inte får reducerat till ett medel för allahanda politiskt korrekta ändamål. På den här punkten kan man hoppas att Alliansregeringen har lättare att hålla fingrarna borta än socialdemokraterna har haft till vana.
Det är viktigt att slå fast kulturens egenvärde och behov av oberoende. Det hindrar inte att den också kan vara en ekonomisk konkurrensfördel.
Ett flertal studier har visat att en offensiv kulturpolitik lönar sig. Det gäller för enskilda länder, men det gäller även mindre regioner. Varje stad med självaktning - som exempelvis Linköping - borde var mån om att ha ett rikt kulturliv. Det ger fler invånare, investerare och turister och - inte mindre viktigt - större utrymme för mångfald, tolerans och reflektion.