Författaren Bengt Ohlsson initierade vinterns stora kulturdebatt. Med ett och ett halvt uppslag i Dagens Nyheters kulturdel lyckades han trigga kulturvänstern till ett rasande motangrepp. Kulturen är inte alls vänstervriden, menade man, och när den är det så är det ändå rättvist eftersom borgerligheten styr över allt annat i samhället. Det var häpnadsväckande att se hur substanslösa vänsterns mothugg var. Och det är klart att de känner sig hotade. Någon försökte inkräkta på kulturen, deras sedan decennier hävdvunna fögderi. En svala gör förvisso inget paradigmskifte, men Ohlssons artikel var ett tecken på en bredare trend.
Under en rätt lång tid har vänsterns mest bisarra ståndpunkter kring genus och multikulti underminerats. En allt mindre och tätare sluten krets orkar fortfarande bry sig om de slentrianmässiga provokationerna och det schablonartade nyttjandet av riktiga och fabulerade konflikter mellan samhällets olika kollektiv, som allestädes står i mittpunkten av vänsterns kultursyn. Kulturvänstern har snart sagt inget kvar att luta sig mot förutom sin egen institutionaliserade politiska korrekthet.
Stenen är satt i rullning och det är nu upp till den samlade borgerligheten att fortsätta ta plats i kulturdebatten. Men det är, så här i förbigående, viktigt att påpeka att borgerligt sinnade inte kan skylla vänsterns dominans inom kultursfären på något annat än sina egna brister.
Sociologen Hans L Zetterberg har för vana att dela in det offentliga rummet i fem aktivitetssfärer. Politiken, ekonomin och konsten, eller kulturen, är tre av dem. (Religionen och vetenskapen är de två andra). Dessa sfärer interagerar och påverkar varandra men drivs av sin egen inre logik. För att samhället ska utvecklas harmoniskt kan ingen sfär dominera över en annan. Under efterkrigstiden, när vänstern var som starkast, kom politiken att dominera över de andra. Kulturen blev politiserad.
I dag är det snarare ekonomin som vinner insteg på de andras bekostnad. Färre och färre områden av samhället tycks ha något existensberättigande om de inte också kan bidra till att "öka tillväxten". Men andelen människor som tycker att samhället är för lite kommersialiserat i dag krymper snarare än växer. Borgerlighetens fokusering på ekonomiska frågor var rätt vid den tidpunkt då marknadsekonomin var hotad. Det är den inte längre.
Vi lever i en tid av förändring. "Nu knakar fundamenten", som Correns förre ledarskribent Fredrik Haage uttrycker det i sitt excellenta bidrag till antologin Perspektiv på politik (FMSF, 2012).
Kulturvänstern är kraftlös, snarstucken och (viktigast av allt) på defensiven. Borgerligheten har alla chanser i världen att göra kraftiga insteg på kulturområdet. Men då måste man hindra ekonomin från att dominera över kulturen. Boklig bildning är alltid viktigare än att privatisera bibliotek. Hur som helst: Kulturvänsterns hegemoni är redo att falla.