Zaremba pekar på en generell svaghet hos svenska chefer: I sin strävan att skapa delaktighet och trivsel blir de otydliga. Ingen vet vem som har ansvaret och vem som bestämmer. De flesta chefskurser gör dessutom ont värre. Chefen blir ännu mer "trivselchef", som inte vågar säga nej och som därför inte kan stoppa bubblande konflikter. Det är här kulturen kommer in i bilden. Zaremba lyfter nämligen fram en experimentell chefskurs som undantaget:
Cheferna stängdes in i ett svart, fönsterlöst rum och utsattes för konstcollaget "Schibbolet". Där varvas textavsnitt av bland andra Kafka och Jelinek med dagbokstexter av en judinna som mördades i Auschwitz. Högläsningen bryts av musik, till exempel Beethoven, Maria Callas och lägervakternas arbetssång från Buchenwald.
Medarbetarna till de chefer som utsattes för "konstchocken" hade sex månader senare en lägre stressnivå.
Zarembas tes är att cheferna genomgått en personlighetsförändring, att de blivit mer beredda att ingripa mot orätt, mindre konflikträdda och mer empatiska än förut. Och visst kan konst ha en sådan effekt. Alla som har ruskats om i grundvalarna av en roman, en teaterpjäs eller en konsert, vet att den konst som berör oss djupast också förändrar vårt sätt att se på världen och oss själva.
Ändå stampar den kulturpolitiska debatten i sina vanliga spår. Vänstern vill lägga skattemedel på "viktig kultur", ofta plakatpolitisk samhällskritik ur ett vänsterperspektiv. Nyliberaler vill inte lägga skattemedel alls, utan tycker att all kultur är underhållning och ska betalas av kunden. Och försiktiga allianspolitiker pratar gärna om hur "nyttigt" det är med kultur, att det är bra för folkhälsan: Körsång och teaterbesök jämställs med att jogga, käka morötter och sluta röka.
Men konsten är viktig just för att den i sina bästa stunder tvingar oss att stirra existensen i vitögat, ompröva oss själva och världen vi lever i. Ibland kanske det leder till bättre hälsa, samhällskritik eller bättre chefer, men det är bara en bieffekt. När konsten förändrar sker det på individnivå. Konst som berör mig djupt kan lämna dig likgiltig, och tvärtom. Därför kan inte "nytta" eller "samhällskritik" avgöra vilken konst som ska få skattemedel.
Att ekonomiskt stöd behövs står dock klart. Nyliberaler pratar gärna om länder där smalkultur klarar sig på marknadens villkor, men glömmer att medborgare och företag i dessa lågskatteländer får behålla mer av sina egna pengar som de kan lägga på kultur.
Vilken konst som ska få skattepengar kommer alltid vara svårt att avgöra, men en bra start vore om kulturpolitikerna lämnar nyttotänkandet: Enas om att kulturen är viktig i sig själv, eftersom den ibland förmår skaka om oss och får oss att försöka bli bättre människor. Så kan kanske en mer konstruktiv kulturdebatt börja.