Det där med kultur är inte lätt. Folk har starka åsikter om det och diskussionerna blir lätt animerade. Ordföranden i Linköpings kultur- och fritidsnämnd Lars Andersson verkar inte ha något intresse av att bjuda in till något mildare tonläge när han intervjuas av Corren. En sak är att han tycker att de ekonomiska ramarna kan vara för generösa, men när han exemplifierar med "en föreställning där man i själva verket tror att man är på psykakuten", då dras uppmärksamheten förstås till något annat.
Så låt oss börja från början. Andersson vill att Linköpings kultur i högre grad än i dag skall stå på egna ben. Det skall inte vara så att ett arrangemang som får bidrag ett år automatiskt skall kunna räkna med det året därpå också. Det måste kunna visa att det bär sig. Eller rättare sagt, det måste till slut bära sig. För kommunens uppgift är endast att tillhanda hålla medel för det inledande skedet. Därefter är det upp till publikens tycke om det hela skall överleva eller läggas ned.
Det är en hård, marknadsinriktad inställning. Men åtminstone en inställning. Mycket av kulturpolitiken präglas ju av en allmän känsla av att ju mer bidrag man ger, desto mer kulturell är man. Och så lätt är det förstås inte. Men Andersson gör det också väl lätt för sig.
Så till vida Andersson formulerar kulturpolitiska principer är de i grova drag inte orimliga men fyrkantiga. Ekonomiska resurser är förstås ändliga och kan inte i evighet stödja allt möjligt som någon tar sig för att hitta på. Det är politiska realiteter som kultur- och fritidsnämnden likaväl som andra folkvalda organ har att leva med. Problemet är att man bara kan marknadsanpassa kulturen till en viss gräns, eftersom den inte är en vara som alla andra. Vissa uttryck är fullt gångbara på marknaden, vissa i mindre utsträckning. Kulturpolitiker har därför den delikata uppgiften att sovra bland sådant som behöver -- och förtjänar -- långsiktigt stöd till skillnad från annat. Den distinktionen lyser med sin frånvaro i Anderssons utläggning.
Därmed blir den kulturfilosofi som utkristalliserar sig tämligen hopplös. Kulturuttryckens värde skulle i så fall ligga i deras förmåga att attrahera en så bred målgrupp som möjligt. Ju fler som ser/hör/läser, desto "bättre". Marknaden, masskonsumtionen, avgör vad som skall betraktas som kvalitativt. Om nu ett sådant begrepp över huvud taget har sin plats i sammanhanget.
För många är det kanske ett jordnära, eller "demokratiskt" sätt att se på kultur. Men vid eftertanke skulle nog flera ändå tillstå att viss konst har ett värde oavsett tillfälliga trendkast. Skall Mona Lisa plockas ned från museiväggen efter en säsong av dåliga besökssiffror?
Förvisso finns det mycket konst som kan ge känslan av psykakut, om man nu skall använda Anderssons metaforik. Låt oss vara blidare och säga att det finns konst som lämnar betraktaren med en känsla av otillfredsställelse och ett slags önskan att den förklarade sig. Ungefär samma känsla som infinner sig efter intervjun med Andersson.