I slutet av februari i år rasade en stor bit av Visby ringmur sönder. Ett rejält hål - tio gånger sju meter - uppenbarade sig. Där skadorna är som värst går det att se rakt igenom muren. Ett av Sveriges mest omtyckta kulturarv håller på att falla samman. Värre är att ingen offentlig instans vill ta på sig ansvaret för att ringmuren repareras, och därefter underhålls så att risken för framtida skador minimeras.
Region Gotland äger muren, men det är Riksantikvarieämbetet som sitter på pengarna. Och de skjuter inte alls till de summor som behövs för att hålla muren i bra skick. Dessutom väntas reparationerna inte ta sin början förrän nästa vår. Det är djupt oroväckande. Visby ringmur är av nationellt intresse; något som angår många fler än bara gotlänningarna. Och det finns exempel på fler populära och viktiga kulturarv i vårt land. Över hela Sverige finns tusentals byggnadsverk och fysiska miljöer med en historisk och kulturell förankring väl värda att bevara och vårda.
Att förvalta gångna tiders prestationer är en ständigt återkommande uppgift för människor av varje tid. För att kunna besvara frågan vilka är vi, behövs länken till det förflutna hållas levande. En ny generation kan inte lättvindigt förkasta det som föregångarna skapat och vårdat, utan har att försöka tolka och förstå, och förhoppningsvis lära sig något.
Kulturarvet kan vara många saker, såväl materiella som immateriella. I en vid definition omfattar kulturarvet såväl byggnader och konstverk som berättelser och föreställningar. Men även arkiv- och föremålssamlingar räknas in.
För det immateriella kulturarvet pågår sedan ett par år ett arbete med digitalisering. Det är bra, men inte nog. Allt kan av förklarliga skäl inte digitaliseras. Även arkiv bör hållas i sådant skick att det är tillgängliga fysiskt också framgent. För konstartefakter som ringmurar och slott, finns emellertid inget annat sätt än konservering och underhåll.
Vad görs då från offentligt håll för att möta de utmaningar som den sönderfallande ringmuren så uppenbart är ett exempel på? Regeringens senaste satsning på området är det så kallade Kulturarvslyftet som presenterades i höstbudgeten. Tanken är att personer som har särskilt svag förankring på arbetsmarknaden; varit långvarigt sjukskrivna eller har en funktionsnedsättning som medför begränsad arbetsförmåga, ska kunna få en anställning med lönebidrag. Genom coaching av kulturarbetare ska de bidra till att bevara kulturarvet.
Det är behjärtansvärt att personer som kan antas stå långt i från den reguljära arbetsmarknaden erbjuds en meningsfull sysselsättning, men det är svårt att se hur Kulturarvslyftet är lösningen på problemen med Sveriges allt mer nedgångna kulturartefakter.
Mycket görs på kulturarvsområdet, men mer kan göras. Det är vi skyldiga såväl tidigare generationer som kommande.