En pianoprofessor eller arkitekturhistoriker provocerar knappast mer än forskare inom medicin eller teknik. De kan mer än nästan alla andra inom sitt område och deras synpunkter är viktiga för utvecklingen. Depeche Mode-fans kanske blir upprörda om pianoprofessorn säger att Alan Wilders tolkning av Månskenssonaten är medioker, men värre än så blir det inte.
Men ordet kulturelit används också om den lilla grupp människor som ofta jobbar med ord (journalister, författare, kritiker), som är flitiga i den offentliga debatten och gärna slår fast hur andra bör leva sina liv. Maria Sveland och Nina Björk är två exempel, som visar att denna "offentligt normerande kulturelit" kan tillhöra eller inte tillhöra "expert-kultureliten". Nina Björk är doktor i litteraturvetenskap och "expert-kulturelit", medan radiojournalisten Maria Sveland inte är det.
Det är den normerande kultureliten som provocerar. Människor vill gärna bestämma över sina egna liv och tro att de fattar rätt beslut. Men "ni är inte tillräckligt jämställda", "ni konsumerar för mycket", "ni är småborgerliga och inskränkta och drömmer skitdrömmar" är vanliga budskap från den normerande kultureliten. Klart att det provocerar! Lika självklart som pianoprofessorn vet mer än jag om pianomusik, lika självklart vet jag och min man bättre än Maria Sveland hur vi bäst delar upp hushållsarbetet.
Det olyckliga är att de två kultureliterna ofta blandas ihop. När Göran Hägglund säger att kultureliten lägger sig i så förstår jag vad han menar om han avser de normerande, men inte om han tänker på pianoprofessorn.
Samtidigt finns det tecken på att "expert-kultureliten" närmar sig den "normerande kultureliten" - som de senaste månadernas kulturdebatt om figurativ konst och manifestet för berättelselitteratur (läs mer på www.axess.se respektive www.dn.se). I båda fallen har människor velat ifrågasätta rådande trender inom konst respektive litteratur, och bredda utbudet. I båda fallen har de anklagats för motsatsen - att vara smakpoliser som bara vill se en (felaktig) estetisk inriktning. Konstkritiker har till och med anklagat en utställning med figurativ konst för att vara nazistisk.
"Expert-kultureliten" har plötsligt samma maktanspråk som den "normerande kultureliten" - de klarar inte av att bli ifrågasatta, eller att någon har en annan uppfattning.
Man kan invända att ingen av kultureliterna har så mycket makt. De har gräddfil till den offentliga debatten, men i slutändan är det politiker som bestämmer.
Fast då har man missat hur mycket politikerna faktiskt påverkas av den "normerande kultureliten". I båda blocken finns starka röster för att styra människor att leva på det "rätta sättet". Det innebär inskränkningar av frihet och självbestämmande.
Och hur kan konsten vara fri när en viss inriktning avvisas som nazistisk?