På 70-talet ville några bibliotekarier ta bort Enid Blytons Fem-böcker från biblioteken, eftersom de ansåg barnböckerna vara usla. Många protesterade, och påpekade att barn som upptäcker läsandets glädje genom Fem-böckerna med litet uppmuntran går vidare till mer avancerad litteratur.
Om en bibliotekarie i dag skulle vilja kvalitetsrensa bland barnböckerna skulle reaktionerna troligen bli annorlunda. Många skulle kulturrelativistiskt hävda att det är omöjligt att säga att vissa verk är mer värda än andra. Andra skulle glatt börja rensa - men utifrån politiska snarare än kvalitativa aspekter. Pippi Långstrump skulle troligtvis vara bland det första som åkte ut. Många skulle tycka att hela debatten var onödig - folk läser väl vad de vill och om de inte läser alls är inte det något problem.
Johan Lundberg, redaktör för Axess, skulle troligtvis låta som ett eko från 70-talet: Låt barnen läsa Fem-böcker, men hjälp dem för allt i världen att gå vidare till riktig litteratur.
Sådan är den kulturkonservatism som han har debatterat i Expressen de senaste månaderna.
Lundberg är oroad över kulturlivet i Sverige. Han ser förytling och populism i stället för ämneskompetens och estetiska kompasser, och han skyller tillståndet på en ohelig allians mellan kommersialism, politiserad vänsterestetik och nyliberalism. Lundbergs lösning är kulturkonservatism.
För detta har han kritiserats och hånats. Många debattörer verkar reagera reflexmässigt på själva ordet "konservatism" och bemöter inte ens Lundbergs argument utan väver egna fantasier om herrefolksmentalitet och överhetssamhälle. De tror inte på Lundberg som säger att kulturkonservatism är en konstsyn utanför höger-/vänsterskalan.
Det blir tydligt i Axess tv-debatt mellan Lundberg och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg samt Expressens ledarskribent Karin Olsson. De två senare backar instinktivt inför kulturkonservatismen, men när Lundberg talar om vikten av bildning i skolan och på universiteten kan de inte annat än hålla med.
De försöker markera distans genom att säga tvärnej till en litteraturkanon för gymnasiet, men det klingar falskt. Två belästa personer som säger sig värna kulturarvet och bildningen tycker att en kanon är fel eftersom ingen kan tala om "vad elever ska lära sig".
Nog för att en kanon kan uppfattas som paternalism, men då kan hela skolsystemet förkastas av samma anledning. En vänster som vill utjämna klassklyftor och en liberalism som värnar individens frihet borde se värdet av att inte bara barn som får kulturarvet med modersmjölken får chansen till bildning.
När Linderborg och Olsson inte tycks anse att det är så viktigt att alla barn får ta del av det kulturarv de själva är förtrogna med är det tur att den kulturkonservative Johan Lundberg gör det. Han vill föra arvet vidare från arbetarrörelsens bildningsverksamhet och gamla liberala folkskollärares ambitioner.
Och om ingen gör det kanske barnen i framtiden inte ens vill läsa Fem-böcker.