Enligt uppgift är P 2, Sveriges Radios enda klassiska musikkanal, på väg att försvinna. Ja, SR-ledningen vill förstås inte uttrycka det så. Vad det handlar om är att P 2 i så fall skulle sändas i den digitala radion, alternativt på nätet.
Saken är nämligen den att SR kommer att ha fyra FM-kanaler i framtiden. Man vet inte riktigt vad man skall göra med den fjärde av dem. På fullt allvar diskuteras nu ett alternativ enligt vilket den klassiska inriktningen helt försvinner till förmån för en kanal för så kallad bred publik. I klartext betyder det antingen sport eller tonårsmusik. Och ingen inbillar sig förstås annat -- eller bryr sig om -- än att den klassiska kanalen har så svagt lyssnarunderlag att den kommer att försvinna om den inte bevaras i sin nuvarande form.
Att SR i sitt sändningstillstånd har ålagts att vidga och fördjupa sitt kulturansvar bekymrar inte utredningsgruppen.
Tendensen är oroande. Sveriges Television har knappast hållit stånd mot förflackning och förytligande under de senare årens jakt på unga tittare. Och man behöver inte speja länge efter andra tecken i skyn utanför SR. Beslutet att flytta Riks-utställningar och halva Riksantikvarieämbetet till Gotland är talande för den politiska strykklass kulturen befinner sig i.
Huruvida ett land kan betraktas som kulturland beror inte bara på dess konstnärliga utövare. Det beror också på kvaliteten på de stora kulturella institutionerna. Om de dräneras på innehåll, eller helt enkelt avskaffas, ja, vad är det då för land vi talar om?