Ett avskaffande av konstnärslönen betraktar många som ett hårt slag mot svenskt kulturliv - trots att den bara omfattar 157 personer.
Även portföljmodellen, som innebär att regionerna och landstingen får ansvar för fördelningen av en stor del av det statliga kulturstödet, har stött på viss patrull. Argumenten mot den föreslagna decentraliseringen - att makten över kulturpengarna regionaliseras - handlar om att staten abdikerar, att regeringen räds att ta den kulturpolitiska debatten, att kulturutbudet och kvaliteten kommer att variera mellan olika landsändar och att regionalpolitiker inte har kompetensen att besluta om hur kulturpengarna ska fördelas. Som om det bara är den arty kultureliten i Stockholm som vet hur stödet till kulturen fördelas på bästa sätt.
Att regeringen decentraliserar makten över kulturanslagen är naturligtvis inte synonymt med att man abdikerar. Eller att man inte vill debattera kulturpolitik. Tvärtom kan en regionalisering bidra till att vitalisera både kulturpolitiken och kulturdebatten. Dels genom att engagemanget ökar i takt med att det lokala och regionala inflytandet över fördelningen av kulturstödet ökar. Dels genom att de prioriteringar som görs utgår från lokala och regionala förutsättningar och på så sätt bidrar till ökad flexibilitet. Och vem vet egentligen bäst vad man bör satsa på i regionerna och landstingen? De som styr där eller politikerna i Stockholm?
Dessutom ger staten inte upp allt inflytande. I kulturpropositionen föreslås även att en särskild myndighet skapas, som ska analysera och följa upp hur kulturstödet har använts. Kulturrådet blir också kvar, men blir mindre och kommer att hålla i bidragsgivningen tillsammans med Konstnärsnämnden och Sveriges författarfond.
Tanken med regionala kulturportföljer är att landsting och regioner ska kunna verka aktivt för att stärka kulturens ställning i samhällsutvecklingen. Tanken är också att staten i fortsättningen ska vara mindre klåfingrig när det gäller prioriteringarna på kulturpolitikens område. Att staten inte ska lägga näsan i blöt är självklart i debatten om den akademiska forskningen, där vikten av vetenskaplig frihet är ett starkt argument. Men även kulturen bör stå fri från staten och förslaget om regionala kulturportföljer bidrar till att värna den kulturella friheten.
Portföljmodellen är också ett välkommet steg framåt i den avstannade regionprocessen, som regeringen med Moderaterna i spetsen gör vad man kan för att förhala. Genom att flytta makt från staten till landsting och regioner stärker man inte bara deras roll som motor för regional utveckling. Man ger också näring åt den hunger som redan finns i framför allt många landsting att växa sig större och starkare tillsammans med andra. Det bådar gott.
Citat: "Bara den arty kultureliten vet hur stödet fördelas på bästa sätt."