Nya "avslöjanden" ger ett helt nytt perspektiv på kungens agerande i Bruneiaffären. Det blev ju en otrolig medial och politisk storm kring vad som framställdes som kungens försvar av diktaturen i sultanatet Brunei. Följden har blivit att kungens roll som företrädare för Sverige sannolikt kommer att beskäras ytterligare.
Men nu visar det sig att kungen i själva verket i stort sett bara hade upprepat delar av innehållet i den promemoria som utrikesdepartementet hade ställt samman inför statsbesöket.
I denna promemoria beskriver UD sultanen som en engagerad härskare som "uppmuntrar till ökad öppenhet" och som värnar om den politiska stabiliteten. Sultanen uppges personligen ta del av förhållandena på olika håll i samhället, något som bidragit till hans popularitet, heter det också.
Hovets presschef Elisabeth Tarras-Wahlberg konstaterar lakoniskt att kungen varit mycket väl inläst, att "han kanske var för väl påläst".
För det som kungen sade var ju just att sultanen verkar ha en stor närhet till sitt folk, att han är öppen för kontakter med vanligt folk. Kungens egna intryck bekräftade den bild som i förväg hade givits av UD.
Nu skall det sägas att det även står annat i UD:s promemoria. Det sägs också att sultanen härskar i princip med oinskränkt makt, att de medborgerliga rättigheterna är starkt inskränkta. Men faktum kvarstår dock att kungens påpekanden om "öppenheten" i sultanatet hade klart och tydligt stöd i UD:s dokument. Om statschefen gjort något fel, faller ansvaret delvis på utrikesdepartementet. Det var väl sannolikt av omsorg om relationerna med regeringen som hovets talesman inte på en gång kunde påtala detta faktum, att kungen blev missledd från början.
Hur som helst, den mycket mer intressanta frågan att ställa nu är hur det står till med demokratisynen på UD. Utrikesminister Laila Freivalds säger lätt syrligt att det som förelades kungen var en faktapärm "och ingen anvisning om vad som skall sägas". Fast på annat håll i UD:s pärm inför resan till Brunei visar det sig finnas just anvisningar om vad som skall sägas - eller rättare sagt inte sägas.
Det framhålls (för bland annat medföljande företrädare för näringslivet) att man vid samtal under resan inte bör ta upp politiska frågor som mänskliga rättigheter och etniska relationer, utan hålla sig till ämnen som affärer och golf.
Den avdelningschef på UD som i går intervjuades i radio apropå detta erkände att det inte var så lyckat att ha med sådana anvisningar. Men det går ju an att säga i efterhand. En smula anmärkningsvärt - men också betecknande -- var det att avdelningschefen samtidigt förklarade att Brunei på det hela taget är ett bra samhälle för medborgarna - så långt gick ju inte kungen som nöjde sig med att peka på "öppenheten" i relationen mellan sultanen och undersåtarna.
Hur är det alltså med demokratisynen på UD? Sanningen är förstås att Sverige i sin utrikespolitik, i likhet med alla andra länd-er, sätter affärerna främst. Resten är retorik. Det är ingen tillfällighet att UD uppmanar till tystnad om politiska missförhållanden i en diktaturstat. Kungen hade skickats dit i ett bestämt syfte, för att öppna dörren för svenska affärer (då skadar det inte med smicker), inte för att predika demokrati. Då skulle naturligtvis inte heller folk i hans följe göra det.
Det "fel" som kungen begick var att han synliggjorde den krassa, svenska realpolitiken lite för mycket. Men det är, som vi nu blivit påminda om, en politik som utformas av regeringen, och inte något eget påhitt av kungen.