”Det är sorgligt att behöva konstatera att vitbokens omfattande genomgång av 1900-talet visar att romernas berättelser om historien nu bekräftas.” Så avslutar integrationsminister Erik Ullenhag (FP) sin artikel (DN Debatt 25/3) om regeringens vitbok som redogör för övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet. ”Den mörka och okända historien” innehåller berättelser från ett århundrade av konsekvent diskriminering och rasbiologiska kartläggningar, såsom ”tattarinventeringen” i början på 1940-talet och ”zigenarutredningen” på 1950-talet.
Från 1914 till 1954 rådde inreseförbud för romer, vilket innebar att de som överlevde nazismens mördarregim nekades sätta sin fot i Sverige i ytterligare nio år efter dess fall. De som redan levde i landet, förvägrades ofta bostad – vilket talar mot uppfattningen om att romer inte vill vara bofasta. Att de inte fick mantalsskriva sig, förvärrade ytterligare romernas levnadsvillkor och fastställde deras ställning som andra klassens medborgare. Ett synsätt som drabbat romska barn i skolan – om de fick tillträde dit – och senare som vuxna på arbetsmarknaden. Ringarna på vattnet är plågsamt tydliga.
Fördomarna har överlevt millennieskiftet. Sverige har en stor skuld, liksom Europa. I EU-länderna Rumänien och Bulgarien diskrimineras romer systematiskt – en anledning till att många väljer att åka utomlands för att hitta arbete. Ibland slutar det med att de tigger på gatorna. Minns Frankrikes massutvisning av romer, människor som ansågs undantagna från EU:s fria rörlighet. I Sverige finns Skånepolisens ”romregister” i färskt minne.
Så vad hjälper en vitbok? Den blottlägger mörk historia, men gör den framtiden ljusare? Förhoppningsvis. I förordet skriver integrationsministern att en kortare version ska tas fram för spridning till skolor och andra delar av samhället. Leder det till lärdom är det en viktig åtgärd. Kunskap är vägen till förståelse, fördomarnas främsta fiende.