I veckan väcktes åter debatten om kvaliteten i högskolan. Det finns åtskilliga skäl till varför flera svenska högskolor och universitet inte uppnår en önskvärd standard. Ett av de skälen är mycket enkelt; det finns för många. Sverige har i dag 47 högskolor och universitet som får utfärda akademisk examen. Det är en stor siffra för ett så litet land som vårt. Varenda ort med självaktning verkar ha begåvats med en så kallad ”byahögskola”. Och visst kan de mindre högskolorna fylla en viktig funktion. Den som drar sig för att lämna sin hemstad får möjlighet till högre utbildning. De mindre högskolorna behövs för att kunna erbjuda yrkesbetonade utbildningar, såsom lärar- och sjuksköterskeutbildningar. Detta är deras existensberättigande. Men det finns en stor nackdel med de mindre högskolorna.
Kvaliteten brister ofta. Högskoleverket startade år 2011 en undersökning som ska mäta kvaliteten på Sveriges högskolor och universitet under de närmaste åren. Undersökningen har förvisso kritiserats från flera håll. Dock är den ensam i sitt slag i Sverige och bör ge ett hum om hur kvaliteten ser ut i det svenska utbildningsväsendet. Utifrån en undersökning från förra året visar det sig att en oroväckande andel av de undersökta utbildningarna som berättigar till examen fick underkänt. De större universiteten ligger i de flesta fall bra till, bland annat Linköpings Universitet som fått gott omdöme i undersökningen. Merparten av de utbildningar som fick dåligt betyg återfinns oftast på de mindre högskolorna. Exempelvis fick Karlstads universitet och Högskolan Dalarna hälften av sina utbildningar underkända.
Kvantitet verkar ha setts som viktigare än kvalitet i det svenska högskoleväsendet. Den devisen har nu underkänt sig själv. Även om Högskoleverkets undersökningar är långt ifrån färdiga pekar de på ett stort problem; begreppet utbildning har devalverats. En utbildning betyder inte lika mycket som den gjorde förr. Att vidareutbilda sig är en stor satsning när det gäller både tid och pengar. Om studenter får utbildningar som inte är värda namnet är det inget annat än slöseri, både för samhället och för studenterna.
Sverige har höga ambitioner när det gäller den akademiska utbildningen. Utbildningsminister Björklund höjer med jämna mellanrum rösten och påpekar att Sverige måste bli en forskningsnation. Om Sverige ska bli en forskningsnation av rang bör resurser i form av lärare, forskare och ekonomiska medel koncentreras till ett antal större lärosäten istället för att spridas ut. Ifall Sverige ska hävda sig i den globala konkurrensen krävs lärosäten som kan bedriva spjutspetsforskning. Och för att kunna bedriva den typen av forskning och locka forskare, såväl internationella som svenska, behövs lärosäten som har gott renommé och stora resurser. Fler högskolor är inte vägen framåt för Sverige. Färre lärosäten som erbjuder såväl bredd som spets däremot, det är framtiden.