Något liknande skulle man kunna säga om det svenska högskoleväsendet. Mer än 15 000 studieplatser försvinner de närmaste tre åren, rapporterade DN igår. Vilken tur då att andelen studieplatser på högskolor och universitet redan är tillräckligt många. Den förestående minskningen drabbar alltså ingen som är fattig på platser.
För ett par år sedan fick de flesta lärosäten extra anslag av regeringen för att med fler studieplatser möta den ekonomiska krisen och större ungdomskullar. Nu är pengarna slut, med platsminskningar, och klagosång som följd.
I Sverige betraktas tyvärr expansion av universitet och högskola som ett politiskt universalmedel, behjälpligt i alla lägen: Högkonjunktur? Fler högskoleplatser! Lågkonjunktur? Ännu fler! Därför är nyhetsvinkeln i DN-artikeln tråkig och förutsägbar. Färre studieplatser är dåligt. Punkt slut. Men är det verkligen så?
Det finns idag 47 universitet och högskolor som får utfärda svenska examina. Högre utbildning finns i alla län och du behöver inte längre åka till storstäderna eller de klassiska universitetsorterna för att studera. Dina högskolepoäng kan du skaffa dig i Karlshamn, Ljungby eller Skövde. Höstterminen 2011 hade universiteten och högskolorna 363 000 studenter under doktorandnivå.
Få platser - eller tillgänglighet överhuvudtaget - framstår som svensk högre utbildnings minsta problem.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen hade som mål att 50 procent av varje årskull skulle börja studera på högskola eller universitet innan vederbörande fyllt 25 år. En målsättning man i efterhand fick överge. Alliansregeringen har inte avgett något liknande löfte, men ifrågasätter inte nämnvärt högskoleväsendets storlek.
Vad som har hänt sedan den stora universitetsexpansionen på 1990-talet är att kvaliteten inte hängt med. Humaniora och samhällsvetenskap tillhör de hårdast drabbade disciplinerna. Många studenter vittnar om att den lärarledda tiden bara är fyra eller sex timmar i veckan. Och det är i de mer lärarintensiva kurserna. I många kurser förutsätts studenten arbeta själv eller i grupp med tillgång till handledare bara ett par timmar i månaden.
Nivån har tillåtits falla så här lågt eftersom den högre utbildningens syfte har glömts bort. Istället för att fokusera på att vidareförmedla och tolka det västerländska kulturarvet (och andra kulturarv för den delen också) har universiteten blivit brickor i regional- och arbetsmarknadspolitiska spel.
Sverige behöver idag fler högutbildade än tidigare. Men expansionen av den högre utbildningen får inte gå så fort att det hotar kvaliteten. Vi måste göra upp med föreställningen om att ett ständigt växande högskoleväsende, och ständigt fler studieplatser är lösningen på våra problem.
Nya anslag bör oavkortat gå till att förbättra kvaliteten på befintliga utbildningsplatser. Inte skapa ännu fler.