För några veckor sedan fick Meryl Streep en välförtjänt Oscar för sin tolkning av Järnladyn. I intervjuer har Streep uttryckt att hon utvecklat en beundran för sin rollfigur, en kvinna i en mansdominerad värld. Samtidigt poängterar Streep att hon aldrig har delat Margaret Thatchers politiska åsikter.
Det är intressant att en skådespelerska distanserar sig från åsikterna hos en person hon gestaltar. Få skådisar brukar känna behov av det, vare sig de spelar Hitler, Che Guevara eller JFK. Förnuftiga människor vet att skådespelare normalt sett inte har så mycket gemensamt med karaktärerna de spelar. Ändå kände Streep sig tvungen att markera mot Thatcher.
Filmen väckte enormt mycket uppmärksamhet, människor upprördes över dess blotta existens. I norra Englands koldistrikt - där fackförbunden på 1980-talet gick på pumpen mot Thatchers regering - organiserades en bojkott mot Järnladyn.
Kulturjournalisten Andres Lokko skrev (SvD 10/1) att han såg filmen i London tillsammans med en vän vars kommentar efteråt var: "De försöker framställa Thatcher som en riktig människa med känslor, kapabel att känna kärlek, i stället för som det monster hon var". Lokko, som delar mycket av kritiken mot Thatcher, uppger att hatet mot henne är så djupt rotat att han "faktiskt lyckas bli en smula skrämd av denna våg av kroniskt förakt".
Vad är det som gör det så accepterat att hata Margaret Thatcher? Som gör det så kväljande att ens försynt påpeka att hon gjorde en del bra saker för Storbritannien? Som gör det så skamfyllt att en ung kvinna på väg upp i sin politiska karriär som Annie Lööf (C) nödgas backa från sitt uttalande att hon ser Thatcher som en förebild?
För Thatcher är på flera sätt en förebild: En tvåbarnsmor som utan silversked i munnen tog sig till toppen i det konservativa partiet och lyckades bli Storbritanniens första kvinnliga premiärminister - i drygt elva år.
Men någon feministisk ikon är inte Thatcher. Kanske för att hon själv inte var intresserad av att göra sin politiska kamp till en feministisk sådan. Med svallande hår och färgstarka klänningar agerade hon ofta kompromisslöst utan att vare be om ursäkt eller om överseende för sitt kön. Det var helt enkelt inte en angelägenhet.
Även om hon själv inte talade i könsrollstermer så stack - och sticker fortfarande - kombinationen kvinna och höger i ögonen på folk. Skulle samma avsky väsas fram mellan sammanbitna tänder för en konservativ man som i ett Storbritannien på ruinens brant vann tre val, förbättrade ekonomin och vann ett krig (som militärdiktaturen Argentina för övrigt startade, men vem minns det?)? Förmodligen inte.
Thatcher är en förebild för kvinnor just för att hon inte gjorde en grej av att hon tillhörde det - då i än högre grad än nu - underrepresenterade könet. Hon ville bli framröstad för det hon sade och åstadkom, inte för vem hon var. Man behöver inte sympatisera med hennes politik för att respektera det.