Kvinnojouren i Linköping uppmärksammas som aldrig förr. Framträdande politiker som Paul Lindvall (m) och Sven-Åke Lundh (s) kräver besked av jourens företrädare i Linköping: Är de manshatare? Correns ledaravdelning hakar på och kräver att "alla extrema element i organisationen rensas ut" (28 maj). De kritiskt kategoriska omdömen som Lindvall och Lundh sprider i Corren (27 maj) vittnar om okunskap. Kvinnojouren Ellinor i Linköping har verkat sedan 1981. Samarbetet med till exempel socialförvaltningen -- Sven-Åke Lundh är ordförande i socialnämnden -- har pågått länge. Sak samma gäller samarbetet med polisen och sjuk- och hälsovården. Kvinnojouren Ellinor och tjejjouren Beata, som tillsammans utgör föreningen kvinnohuset, befolkas inte av en samling manshatande extremfeminister. Verksamheten berättar om stordåd i det tysta. Det är hit misshandlade, trakasserade och förnedrade kvinnor vänder sig, som en sista utväg för att få hjälp och stöd. Kvinnojouren har en anställd jourassistent (halvtid); i övrigt utförs stödarbetet av ett 25-tal kvinnor som jobbar ideellt.
-- De gör ett fantastiskt arbete, säger Elisabeth Gustafsson (s), omsorgsnämndens ordförande och en av dem som drivit på för att förverkliga drömmen om ett kvinnohus i Linköping.
-- Vi flyttade till nya lokaler i april och maj, och just nu planerar vi för den utökade verksamhet som tar sin början till hösten, säger Katarina Silfver, nybliven ordförande i kvinnojouren Ellinor och tjejjouren Beata. Den utökade verksamheten möjliggörs tack vare ökat ekonomiskt stöd från kommunen.
-- Vi är glada över kommunens stöd. Med de nya lokalerna får vi möjlighet att anställa ytterligare personal, vi kan satsa hårdare på utbildning och information, och sist men inte minst kan vi utveckla samarbetet med myndigheter och institutioner.
Jourassistent Anne-Katrin Eriksson har arbetat i jouren i 19 år. Hon konfronteras ständigt med konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor. Statistiken är förfärande. I Östergötland registrerades förra året 1 009 anmälda fall av kvinnomisshandel. De anmälda sexualbrotten uppgick till 466. 105 av dessa anmälningar rubricerades som våldtäkt eller grov våldtäkt.
-- Och ändå vet vi att mörkertalet är stort, säger Anne-Katrin Eriksson. Hon betonar samtidigt att synen på våld mot kvinnor har förändrats.
-- Det finns en annan beredskap i dag än för 19 år sedan. Då hette det lägenhetsbråk.
Anne-Katrin arbetar tre dagar i veckan. Arbetet handlar inte bara om att ta emot hjälpsökande. Kontakten med socialförvaltningar (även andra kommuner hör av sig och vill ha skyddat boende åt utsatta kvinnor), polis, sjukvården och diakoner tar mycket tid.
-- Ett har jag lärt mig under de här åren. Våld mot kvinnor är inte klassrelaterat. Det existerar i alla sociala miljöer.
Jag frågar hur hon hinner med allt på en halvtid. Anne-Katrin skrattar. "Bra fråga". Sen berättar hon om stödet från jourgruppernas medlemmar. Här finns de yngre kvinnorna i Beata, och här finns de äldre veteranerna med drygt 80 år på nacken. "De utgör ett ovärderligt stöd." Det eländiga är att kvinno- och tjejjourer behövs. Kritiken mot sanslösa uttalanden av Ireen von Wachenfeldt, Roks ordförande, verkar dock inte skrämma bort presumtiva jouraktivister. Elisabeth Gustafsson berättar att hon är ordförande i den s-förening som har fläst medlemmar på US. "Flera är intresserade av att gå med i kvinnojouren." Hur stor är fullmäktiges kunskap om jourernas verksamhet? Elisabeth kan kanske övertala sin partikollega, fullmäktigeordföranden Eva Joelsson att bjuda in Ellinor och Beata till ett fullmäktigemöte.