"Det är ovärdigt ett land som Sverige att systematiskt diskriminera och nedvärdera kvinnodominerade yrken". Så skrev fem ordföranden för kvinnodominerade fack på DN Debatt i fredags. Fack som också domineras av offentliganställda.
När fackbasarna påpekar att en barnmorska tjänar mindre än en civilingenjör, en undersköterska mindre än en verkstadsarbetare och en socialsekreterare mindre än en it-konsult, är minsta gemensamma nämnare att "kvinnoyrkenas" löner betalas via skatten medan "mansyrkenas" löner betalas av enskilda företag.
Fackbasarna hävdar att "kvinnoyrken" värderas lägre än "mansyrken". Men håller vi oss till känslor av tacksamhet och respekt hör de kvinnodominerade yrkesgrupperna i vården, skolan och omsorgen till de högst värderade. Att lönerna inte motsvarar dessa känslor beror på skillnaden mellan privat och offentlig sektor.
I ett företag sätts lönetaket av företagets lönsamhet. I den offentliga sektorn sätts taket av skatterna. När fackbasarna skriver att löneskillnaden mellan könen minskade från 1960-talet till 1980-talet, nämner de inte att skattetrycket under samma period ökade från under 30 procent till över 50 procent.
Den utvecklingen kunde inte fortsätta. Höjer man skattetrycket till 60, 70 och 80 procent så blir ekonomin bottenfrusen. Den svarta sektorn ökar, företag lägger ned eller flyttar utomlands och människor slutar att jobba. Till slut finns ingen privat sektor kvar som kan betala skatterna till de offentliganställdas löner.
"Det handlar visst om diskriminering av kvinnoyrken", säger somliga, "lönerna har ju inte gått upp trots de privata företagens intåg i vård, skola och omsorg".
Det är feltänkt. Privata utförare av skattefinansierad välfärd har samma ekonomiska villkor som kommuner och landsting. Deras tak sätts också av skatterna, de får inte ta ut elevavgifter eller högre patientavgifter.
Men det finns icke-skattefinansierade verksamheter att jämföra med. Plastikkirurgibranschen får inga skattemedel, där beror lönerna på kundernas betalningsvilja och företagens lönsamhet. En specialistsjuksköterska på en plastikklinik tjänar cirka 35 000, i landstinget 28 700. För "vanliga" sjuksköterskor är siffrorna 30 000 respektive 25 100, och för undersköterskor 23 000 respektive 21 400.
Detta visar inte hur kvinnolönerna kan bli högre, eftersom det i Sverige råder konsensus om att välfärden ska vara gemensamt finansierad. Plastikkirurgibranschens högre löner visar dock att "kvinnolönerna" inte handlar om kön, utan skattefinansierade kontra privatfinansierade löner.
Det finns en annan metod än skadliga skattehöjningar för att få upp kvinnolönerna: Om den privata sektorns andel av ekonomin växer i förhållande till den offentliga, kan skatteintäkterna öka utan att skattenivåerna höjs.
Fler och framgångsrika företag är de offentliganställda kvinnornas enda hållbara väg till de högre löner de så väl är värda.