Den radikala feminismen är likt kvinnodagen sprungen ur en socialistisk grundsyn. De gemensamma nämnarna är alltjämt många. Marxismens grundläggande föreställning om en strukturell över- och underordning av grupper i ständig konflikt, övertogs tidigt av de socialistiska feministerna som ersatte klass med kön men fortsatte att bunta ihop människor till kollektiv och gjorde sig själva till deras företrädare.
Dessa feminister stod i motsats till de liberala feminister som visserligen förenades med de förra i kampen för exempelvis kvinnlig rösträtt, men som hade helt andra ideologiska utgångspunkter. Enligt den liberala feminismen ska varje människa betraktas som en individ och ges samma förutsättningar, politiskt och juridiskt. Vad individen sedan gör av dessa förutsättningar är hans eller hennes eget beslut.
Demokratiseringen och liberaliseringen i västvärlden har inneburit att många av den liberala feminismens mål infriats. Det är idag självklart att kvinnor utbildar sig, gör karriär på arbetsmarknaden, tar plats i det offentliga samtalet i samma och ibland högre utsträckning, som män. Att sedan statistiskt jämn könsrepresentation inte råder i alla enskilda sammanhang är inte ett problem för de liberala feministerna. Bara ingen har hindrats eller diskriminerats på grund av sitt kön.
Radikalfeministerna däremot, de socialistiska feministernas arvtagare, betraktar fortfarande tillvaron som en kamp mellan könen. Där är millimeterrättvisa i form av statistiskt jämn fördelning det allt överordnade målet, för vars skull de gärna offrar individens valmöjligheter. Man hör dem i debatterna om föräldraförsäkringen och vårdnadsbidraget och om kvotering till utbildningar och bolagsstyrelser.
Radikalfeminismen har fått stort genomslag i den praktiska politiken. Med en förskola som i uppdragsbeskrivningen kallas för ett könspolitiskt projekt och politiker som vill lägga sig i de enskilda familjernas barnledighet har den kommit att bli ett hot mot den individuella friheten.
Låt oss fortsätta motarbeta diskriminering av individer, men sluta upp med bunta ihop människor till kollektiv. Låt oss istället glädjas åt och försvara den individuella frihet vi vunnit, även om det återstår saker att åtgärda, som fall av löneskillnad utan koppling till meriter och kompetens. Låt oss också höja blicken för att se hur vi kan stötta kvinnorörelser runtom i världen där kvinnor inte åtnjuter denna frihet, som i islamistiska diktaturer och andra patriarkala system där kvinnor betraktas som andra klassens medborgare.