Det är inte svårt att teckna en ytterst dyster bild av den situation som en majoritet av världens kvinnor lever under. Vi kan konstatera att hälften av mänskligheten, kvinnorna och flickorna, i alla avseenden befinner sig i underläge i förhållande till männen, den andra hälften.
Allra värst är det naturligtvis i de fattigaste, ekonomiskt minst utvecklade länderna. På många håll saknar kvinnorna de allra mest grundläggande rättigheterna. Kvinnofientliga traditioner och föreställningar härskar oinskränkta. En afrikansk minister påtalade för några år sedan -- och orden är lika giltiga i dag -- att kvinnor står för sjuttio-åttio procent av arbetet, men att de bara äger en bråkdel av marken och andra viktiga resurser.
Det är ingen överdrift att säga att kvinnorna i tredje världen är undernärda, outbildade, misshandlade, utarbetade och maktlösa.
I Sverige kan vi förvisso stoltsera med en långt utvecklad jämställdhet, men det är likafullt ännu inte självklart att kvinnor skall tjäna lika mycket som männen för samma arbete.
Kvinnor straffas på arbetsmarknaden för att de föder barn. Med nuvarande takt kommer det att ta ytterligare femtio till hundra år innan jämställdhetsmålen uppnås när det gäller föräldraledighet. Pappor som vill ta ut föräldraledighet får veta av sina arbetsgivare att detta inte är önskvärt. Så länge sådana attityder, som låser fast kvinnors underordnade ställning -- ekonomiskt, arbetsmarknadsmässigt -- består kan man naturligtvis inte säga att vårt samhälle präglas av jämställdhet.
Ytterst handlar det givetvis om makt. Kvinnofrågan är kort och gott en maktfråga. Det har i historien aldrig hänt att maktägande skikt och grupper frivilligt släppt ifrån sig sin ställning; det är något som makthavare tvingas till, av ett tryck som till slut blir dem övermäktigt. Och så är det också i jämställdhetsfrågan. Kvinnorna måste ta makten. Men det handlar även om att övertyga, om att överbevisa de manliga makthierarkierna om att det för samhället är långsiktigt lönsamt att dela med sig av makten.
Det finns kanske inga bilder som tydligare illustrerar den bestående ojämställdheten än gruppfotona i samband med internationella toppmöten, det må handla om EU, FN eller någon annan samling. Där står de uppradade, makthavarna i mörka kostymer, med kanske någon kvinna vars ensamma närvaro snarast bidrar till att understryka den kompakta maskuliniteten.
Självklart är demokratin ofullgången när hälften av befolkningen är så frånvarande i maktstrukturerna. Det är dock inte så att problemet varit ouppmärksammat, tvärtom. I decennier har FN ägnat sig åt frågeställningen. FN:s kvinnokonferenser från 1970-talet fram till mitten av 1990-talet handlade just om de strukturella orättvisor som begränsar kvinnors tillgång till politiskt ansvar, inte minst för fred och säkerhet. De har producerats oändligt många resolutioner, men inte ens i FN:s eget system har kvinnor för den skull släppts fram till ledande positioner. De har förblivit en minoritet också i den maktstrukturen.
Men den internationella kvinnodagen skall också få vara en glädjefylld dag. Låt oss därför även se den "andra" bilden, av de kvinnor som framgångsrikt tar för sig i politikens manliga värld, eller som i varje fall utmanar den. Det är farligt att se kvinnor endast som offer. Shirin Ebadi, den iranska juristen som fick Nobels fredspris förra året, är en förebild. När Ebadi tog emot sitt fredspris med avtäckt huvud visade hon prov på stort mod. Synd bara att så många så kallade liberaler och radikala i vårt eget samhälle i stället ser slöjan som "mångkulturellt berikande". Clare Short, den före detta brittiska biståndsministern, är en annan kvinna som visat prov på civilkurage. Short avslöjade nyligen att Storbritannien bedrev spionage mot FN.
Men både Shirin Ebadi och Clare Short är kvinnor utanför makten. Deras civilkurage gör dem till goda förebilder, för såväl kvinnor som män, men Finlands president Tarja Halonen har lyckats i maktens topp. Över nittio procent av den finländska befolkningen hyser stort förtroende för president Halonen, visade en undersökning häromveckan. Hur många manliga makthavare i dag når upp till sådana siffror?
Och den svenske kungen förbleknar vid sidan av sin kusin, Danmarks drottning Margarete.