Nyligen tillerkändes 44 kvinnor skadestånd av Svea hovrätt sedan de på grund av sitt kön kvoterats bort vid antagningen till veterinärutbildningen vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Tidigare fick ett antal kvinnliga sökanden rätt mot Uppsala universitet sedan samma typ av kvotering tillämpats vid antagningen till juristutbildningen. Också vid Lunds universitet har en grupp kvinnor fått rätt sedan de missgynnats vid antagningen till psykologutbildningen.
Samtidigt är det intressant att kvotering börjar anses problematiskt först när det är kvinnor som missgynnas av den. Det är ett sedan länge etablerat faktum att kvinnor är överrepresenterade vid högre utbildningar i allmänhet och vid åtråvärda högstatusutbildningar i synnerhet. De kvoteringsivrare som med jämställdhet åsyftar statistiskt jämn fördelning genomförd med politiska tvångsmetoder har varit märkligt tysta om detta faktum.
Det talas ofta om hur pojkar får ta plats i grundskolan och gymnasiet och det påstås att klimatet i klassrummen gynnar pojkar. Men betygsutfallet ger en helt annan bild. Sedan flera decennier är det flickor som presterar bäst i skolan och som i högst utsträckning söker vidareutbildningar. Bland de som söker till högre utbildning är det också fler kvinnor än män som antas, helt enkelt för att de har generellt bättre resultat från gymnasiet.
Ivrarna för statistisk jämställdhet borde således ägna sin energi åt frågan varför pojkar underpresterar i skolan och en gång för alla göra sig kvitt myten att flickor och kvinnor skulle vara missgynnade inom utbildningsväsendet. Kvotering är dock aldrig lösningen på jämställdhetsproblematiken. Varje gång man försöker att på politisk väg gynna en grupp så kommer en annan att missgynnas.
Verklig jämlikhet handlar om att erbjuda alla samma möjligheter, i skolan, på universiteten och i yrkeslivet. Sedan måste det vara upp till individerna att göra någonting av dessa förutsättningar. De tidiga feministiska pionjärerna kämpade mot ett orättvist system, där lagen gjorde skillnad mellan män och kvinnor. De stred för allmän rösträtt, egendomsrätt och arvsrätt och skulle förmodligen ha svårt att känna igen sina visioner i dagens jämställdhetsdefinition som ensidigt fokuserar på statistiskt utfall i stället för lika förutsättningar.
Att avskaffa den positiva särbehandlingen vid högskolor och universitet är ett viktigt steg bort från det kollektivistiska synsätt som reducerar individer till deras könstillhörighet. För som högskole- och forskningsminister Tobias Krantz skriver på DN Debatt i går: "Den högre utbildningen ska vara stark, oberoende och i allt väsentligt styras av ett renodlat kunskapsideal."