Om bara ett par veckor är det dags för skolavslutning. Traditionsenligt firas den i de flesta fall i kyrkan där unga röster förenas i psalmen "Den blomstertid nu kommer". Så har det varit och förhoppningsvis kommer det att så förbli.
En del ifrågasätter det traditionella sättet att sätta punkt för skolåret. En av dem är Yngve Gürer i Motala. "Barn ska inte vävas in i ett mönster av trams", tycker han, och hävdar att skolavslutningar med bön, gudstjänst och psalmsång är ett sätt att upprätthålla vidskepelse.
För några år sedan valde skolorna i Uddevalla bort kyrkan när det var dags för terminsavslutning. Skälet var att det fanns elever med annan trosinriktning än den kristna.
Diskussionerna är helt i linje med den avkristning som sker i Sverige, paradoxalt nog parallellt med ett ökat sökande efter någon form av andlighet.
Skolorna åläggs numera en neutral religionsundervisning, Svenska kyrkan förlorar medlemmar, som ansätts av knip i snåltarmen när skattsedeln visar hur mycket de betalar i kyrkoskatt, och det råder en konstant förvirring när illgärningar begås i Guds namn.
Icke troende vill så gärna anklaga den Gud de troende tillber för allt elände i världen. De förmår inte skilja på vad det evangeliska budskapet egentligen säger och på de grova misstolkningar som människor gör av detsamma, i avsikt att legitimera våld, terror och krig. Vi lever i en värld där ondskan brett ut sig, en värld där människor far illa i krig, blir offer för terrorattentat, förföljs för sina politiska åsikter, sin hudfärg eller sexuella läggning. I stora delar av Afrika sprids hiv-smittan som en löpeld, korruptionen florerar ymnigt och stamkrig så gott som utrotar hela befolkningsgrupper.
Motkrafterna måste växa och ett kristet kärleksevangelium har sin givna plats bland dessa krafter.
Att kalla budskapet "du ska älska din nästa så som dig själv" för vidskepelse ter sig både okänsligt och hånfullt.
Om våra skolbarn två gånger om året får i sig en liten dos kristet tänkande lär de knappast ta någon skada av det. Det finns ingenting som säger att det som förekommer vid en skolavslutning i en kyrka på minsta vis försämrar barns förmåga till logiskt tänkande.
Däremot kan det logiska tänkandet ifrågasättas hos den som i en debatt påstår att kyrkan har bestämmanderätt över hur och var en skolavslutning ska hållas. Kyrkan beslutar inte någonting i den vägen, den ställer enbart kyrkorummet till förfogande.
Kyrkan utger sig heller inte för att förmedla ett objektivt och "sammanhangsneutralt" budskap. I en kyrka predikas tro, för var och en att anamma eller förkasta. Till och med barn förstår att de har full frihet att acceptera eller förkasta vad som förmedlas till dem i kyrkan.
Att attackera kyrkliga skolavslutningar är rent nonsens med tanke på att det finns betydligt viktigare frågor att avhandla beträffande dagens svenska skolor.
Självfallet ska vi bevara det lilla traditionsfragment som skolavslutningarna i kyrkan utgör. Och om det ska bli så eller inte det avgör skolan och inte kyrkan.