Satsningar på lag och rätt var länge underprioriterade i Sverige och är därför alltid välkomna. Alliansregeringen har med sin satsning på polisen - 2 500 fler poliser sedan maktskiftet 2006 - försökt råda bot på det. Men det finns många problem inom området lag och rätt som inte kan lösas genom mer ekonomiska resurser.
Det är problem som finns i lagen och lagens tillämpning och inte hos de människor och myndigheter som är satta att efterleva dem. Ett gott exempel på det gav Corren på gårdagens nyhetsuppslag. En 52-årig man med en lång och vindlande brottskarriär, som fortfarande pågår, har sluppit åtal för närmare 30 brott.
Mannen har varit kriminell i två decennier och är sammanlagd dömd för 180 brott. Men många av hans brott som polis och åklagare klarat upp har varken lett till dom eller åtal. I stället har mannen fått så kallad åtalsunderlåtelse, vilket innebär att brottets utreds men inte leder till åtal. Polisen vittnar om frustration över att deras utredningar inte leder till åtal och åklagarna känner sig bakbundna av lagen.
I vissa fall är emellertid åtalsunderlåtelse rimlig. Som vid småförbrytelser i tonåren, exempelvis att använda falskt-id eller någon annans id för att ta sig in på en nattklubb. Men varför 52-åriga yrkeskriminella ska åtnjuta denna förmån är svårt att förstå.
Synnerligen märkligt blir det när man beaktar den nationella storsatsning som polisen i år genomför mot de så kallade mängdbrotten: Stölder, ringa misshandel, skadegörelse, bedrägerier och rattfylla. Satsningen innebär att livsstilskriminella punktmarkeras och förhoppningsvis döms vid nya brott. Åtalsunderlåtelsen riskerar slå undan benen för polisens satsning.
Ett annat problem är den svenska straffrabatten. Den innebär att en person som döms för flera brott inte får en påföljd som motsvarar varje enskilt brotts straffvärde. På varje "extra" brott ges i stället en rabatt. Om en brottsling döms för tre brott som vardera kan ge 4 års fängelse blir inte totalstraffet 12 år. Skälet till det är att den sammanlagda strafftiden inte ska tillåtas sticka ut från det enskilda brottets straffvärde.
Kontentan blir att extrabrotten bedöms som mildare. Detta står i strid med allmän moral och rättsuppfattning. Samhällets moral säger - tvärtemot rabattsystemet - att upprepad brottslighet är värre och bör straffas hårdare. Straffrabatten försvårar dessutom rättsväsendets möjlighet att hålla kriminella borta från gatorna.
Åtalsunderlåtelse och straffrabatt är två exempel på hur lagen lägger krokben på åklagare och poliser, samtidigt som den allmänna rättsuppfattningen negligeras. Det utmanar i sin tur tron på rättsstatens vilja och förmåga att försvara vad som är rätt.
Därför bör vi påminna oss om att rättsuppfattning och lag måste gå hand i hand.