Göran Persson stormar mot de nya EU-länderna i Östeuropa som bedriver en lågskattepolitik. "Om de tror att vi skall ta ut höga skatter i Sverige, Finland och Danmark och skicka pengar till Östeuropa för att där skall finnas en överklass som inte betalar skatt så är det inte hållbart," säger statsministern.
Det är i själva verket inget nytt med det. Den nyss avgångna högerregeringen i Spanien bedrev i flera år just lågskattepolitik. Skatten för bland annat höginkomsttagare sänktes, samtidigt som resten av EU fortsatte att pumpa in miljarder i regional- och jordbruksstöd till spanjorerna. Det är bara ett exempel. Men när EU växer ställs solidariteten mellan länderna på större prov, inte minst när det handlar om ett koppel av bidragsslukande medlemmar som ansluter sig.
Sverige kommer att få betala flera miljarder mer om året till EU för att finansiera de nya kostnader som följer med utvidgningen. Då är det i sig inte så konstigt att den svenske statsministern sätter våra höga skatter och de östeuropeiska låga skatterna i relation till varandra; de förstnämnda kommer ju de facto delvis att bekosta skattesänkningarna i öst.
Det är alltså inte fel av Göran Persson att peka på att här finns ett politiskt, och kanske även moraliskt problem. Men frågan är vad det är för lösning som Persson tänker sig: Skall Sverige låta bli att skicka pengar till Östeuropa? Hur skall det i så fall gå till? Kommer den svenska regeringen vägra gå med på en höjning av den svenska "medlemsavgiften" till EU? Kommer Sverige på EU-nivå verka för att stöden till östmedlemmarna bantas? Hur ser med andra ord den konkreta politiska planen ut, bortom retoriken?
Från Östeuropa kommer svaret att man tänker hålla fast vid sin lågskattepolitik. I till exempel Slovakien blir den högsta skattenivån nitton procent. Chefstjänstemannen på det slovakiska finansdepartementet förklarar rent av att Östeuropa visar vägen för resten av EU: Det är inte vi som kommer att anpassa oss till era skatter, utan det blir ni som får anpassa er till oss om ni vill hävda er i konkurrensen, lyder det kaxiga budskapet till Västeuropa.
Från svensk och västeuropeisk horisont kan vi då i och för sig svara, sänk ni för allt i världen era skatter, men förvänta er då heller inte att vi skall subventionera denna politik. Den som är så kaxig skall rimligen också kunna stå på egna ben, utan miljarderna från västeuropeiska EU. Är man bidragsmottagare får man däremot räkna med att de som står för pengarna har synpunkter på hur de används.
De östeuropeiska skattesänkarna försöker sitta på två stolar samtidigt. Egentligen har dock både Göran Persson och de östeuropeiska företrädare som reagerar mot hans uttalande rätt. Det är inte politiskt hållbart att höga svenska skatter via avgiften till EU indirekt finansierar låga, eller nästan inga skatter alls för de allra rikaste i Östeuropa. Men lösningen är inte att östeuropéerna avstår från att sänka skatterna. Lösningen är i stället mindre bidrag, kort sagt mindre centralstyrning i EU överlag.
Det som östeuropéerna nu planerar att göra är att utsätta resten av EU för det som kallas för institutionell konkurrens: De lanserar en egen ekonomisk modell som kommer att tvinga fram förbättringar, anpassningar (skattesänkningar) i övriga unionen. Det är just den typen av ekonomisk konkurrens som historiskt drivit utvecklingen framåt i Europa. Det är bra om konkurrensen från Östeuropas förhoppningsvis dynamiska ekonomier leder till att skatterna får sänkas också i Sverige.
Men institutionell konkurrens kan inte gå hand i hand med bidragsberoende och centralism, det är en självmotsägelse. Det blir en snedvriden, inte rättvisande konkurrens. Så Göran Persson skall inte kritisera planerna på skattesänkningar i öst; Persson bör i stället verka mot att EU via jättelika subventioner snedvrider en sund ekonomisk utveckling. EU skall syssla mindre med kontinental omfördelning av mångmiljardsummor, det vill säga bli mindre centralistiskt och mäktigt. Men vill Göran Persson medverka till att minska EU-makten på detta sätt?