Lars Vilks har lyckats. Konstverket är inte hans slarviga pennstreck av Mohammed som rondellhund utan debatten. Den handlar i grund och botten om mötet mellan öst och väst, mellan två kulturer. Den mest väsentliga delen av Vilks konstverk är att det avslöjar bristen på kunskap om hur vår yttrandefrihet fungerar. P1-morgon i går, fredag, bar syn för sägen.
Först framträdde Egyptens ambassadör Samah Mohamed Sotouhi och menade att Sverige bör göra det olagligt att kränka profeten Mohammed. I en TT-intervju förtydligade han sin åsikt:
- Det här är ett skydd som judar och homosexuella har i Sverige.
Senare i P1-morgon hävdade Jamal Lamhamdi, ordförande för islamiska kulturcentret i Örebro, att eftersom antisemitiska nidbilder är ett brott så borde islamofobiska också vara det.
Det är sant att yttrandefriheten i Sverige har gränser. Allt är inte tillåtet. Du får inte beljuga eller kränka en enskild människa offentligt (förtal). Du får inte heller göra det när det gäller grupper av människor (hets mot folkgrupp). Svensk lag skyddar människor, enskilt eller i grupp. Därför är antisemitisk propaganda inte tillåten, eftersom den riktar sig mot judar som folkgrupp, som människor. Samma skydd gäller givetvis muslimer.
Däremot finns det inga gränser för vad man får föra fram när det gäller idéer, politiska eller religiösa. Man får vara anhängare av såväl islam som nazism. Man får dessutom helt fritt argumentera och predika för sina uppfattningar. Den andra sidan av myntet är att det finns en lika stark rätt att argumentera emot. Man får helt fritt kritisera politiska och religiösa idéer. Det inkluderar satir och hädelse. Formen väljer den som vill kritisera.
Svensk lag skyddar människan. Idéer får hävda sig i en öppen debatt där lika villkor gäller för alla.
Därför har såväl ambassadören som Jamal Lamhamdi fel när de menar att det är inkonsekvent att svensk lag skyddar judar och homosexuella men inte islam. Skillnaden är att judar och homosexuella är människor medan islam är en idé, liksom kristendom eller liberalism.
Debatten runt Lars Vilks teckning gör det möjligt att förtydliga denna gräns, så fundamental för vår demokrati. Men gör det mig skyldig att publicera hans bild?
För närvarande utsätts utgivare av tidningar runt om i landet för starka påtryckningar. Argumentet är att vi är fega som inte gör det. Ett citat ur min mejlbox i veckan:
"Feghet är ett karaktersdrag, ett dåligt sådant, har man ett dåligt karaktersdrag, så har man oftast flera! Ni kan lägga till ett dåligt omdöme, och ni har det i övermått. Skäms för att ni döljer yttrandefriheten bakom sådant trams, ni vågar inte!"
I gårdagens ledare (för övrigt illustrerad med en bild av Lars Vilks som rondellhund) underströk vi att yttrandefriheten är en möjlighet som alltid ska stå öppen för den som så önskar. Jag stödjer alltså fullständigt utgivaren av Nerikes Allehanda i hans beslut att publicera Lars Vilks bild. Samtidigt väljer jag själv från att avstå. Sådan är friheten. Argumenten för mitt beslut hittar du i gårdagens ledare.
Den som hävdar att jag har en skyldighet att publicera bilden gör sig i grund och botten skyldig till samma fundamentalistiska förhållningssätt som den som vill förbjuda kritik av islam.
((Olas bildbyline - inga huvuden i grönbalken!))