? Alla sysselsättningsåtgärder innebär en risk för undanträngningseffekter; reguljära arbetstillfällen trängs undan eftersom fas 3-deltagarna är billigare.
? Fas 3-deltagarna är inte bara billigare - eftersom arbetsgivaren slipper kostnader men får bra betalt för att ta emot dem har det byggts upp en marknad där skamlösa "entreprenörer" utnyttjar fas 3.
? Det finns en obehaglig doft av moralism kring fas 3. Människor som inte blev tillräckligt motiverade att ta ett jobb av den sänkta ersättningen i fas 1 och 2, ska genom att fas 3 "påverkar individens tillgång till ledig tid" få den där extra motivationen. Rakare uttryckt: Lata typer börjar nog jobba när de inte får vara lediga.
Alliansregeringen har ofta tryckt på att arbetslöshetsförsäkringen ska vara en omställningsförsäkring, ingen livslång yrkesförsäkring. Genom fas 3 har den bortre parentesen blivit en tummetott. Har du en gång kvalificerat dig för a-kassa kan du med aktivitetsersättning och fas 3 försörjas av andra hur länge som helst.
Vore det inte rimligare att verkligen dra en gräns efter fas 2? Då har den arbetslöse haft tre år (300 ersättningsdagar med a-kassa och 450 med aktivitetsersättning) på sig att skaffa ett jobb. Tre år är en generös tidsperiod för att hinna ställa om, och den som är frisk och arbetsför men ändå inte hittar ett jobb på tre år kanske är för kräsen? En gräns efter tre år innebär inte att människor lämnas helt utan skyddsnät, man kan söka jobb på egen hand och för den som inte kan överleva på annat sätt finns försörjningsstödet. Att ösa ut skattemedel på en dålig åtgärd som fas 3 och deltagare som i vissa fall kanske är ointresserade av att hitta ett jobb, är rent slöseri.
Vissa individer måste naturligtvis kunna få stöd även efter tre år. Det gäller till exempel funktionshindrade, kanske också 55-plussare. De som har svårast att få reguljära jobb behöver bättre hjälp än de får i fas 3, subventionerade anställningar vore troligen det bästa. Men det talar bara ännu mer för en generell gräns efter fas 2. Om skattebetalarna slipper bekosta fas 3-platser åt kräsna och omotiverade finns det mer pengar att lägga på stöd åt motiverade personer som står långt från arbetsmarknaden.
Varför har regeringen inte dragit en sådan gräns för arbetsmarknadsåtgärderna, när de vågade göra det i sjukförsäkringen? En gissning är att det handlar om Moderaternas beröringsskräck med den svenska modellen: Sverige är helt enkelt kollektivavtal, LAS och gigantiska arbetsmarknadspolitiska åtgärder, det är oberörbart.
M vågar inte göra något åt LAS, höga ingångslöner eller höga arbetsgivaravgifter, som stänger många människor ute från arbetslivet. I stället bygger man upp fas 3, som är precis lika illa som de plusjobb, friårsvikariat och Ams-åtgärder som M kritiserade under oppositionsåren. Lägg ned eländet - sätt en bortre parentes efter fas 2.