Genom en fenomenal tankevurpa har man omdanat lärarutbildningen på ett sådant sätt att kunskaperna om hur man lär små barn att läsa, skriva och räkna fallit bort.
Den förstörelse av den svenska lärarutbildningen som lett fram till den situation vi har i dag, med 1-7-lärare som inte kan att lära ut läsning, skrivande och räkning för de minsta, började 1985. I en kollektivistisk yra avvecklades klassläraren till förmån för arbetslagen, och grundläggande kunskaper i de centrala ämnena prioriterades bort till förmån för ämnesspecialisering. Specialiseringen på specifika åldersgrupper försvann emellertid med den grov tillyxade uppdelningen i 1-7- respektive 4-9-lärare.
Den nuvarande lärarutbildningen är ett katastrofalt misslyckande som kommer att få återverkningar under årtionden framöver. Om Sverige ska kunna hävda sig som ett kunskaps- och informationssamhälle i en alltmer globaliserad värld behövs ett väl fungerande utbildningssystem. Men i internationella mätningar halkar Sverige alltmer efter sina nordiska grannländer och även länder i Europa och Asien när det gäller kunskapsnivåerna i skolan.
Alltsammans tar sin början på lågstadiet. Elever som inte fått lära sig läsa, skriva och räkna ordentligt från början kommer att ha svårigheter genom hela den fortsatta utbildningen. Studier visar att svenska skolelevers kunskaper har sjunkit motsvarande en årskurs per decennium de senaste trettio åren. De som börjar vid universiteten i dag har alltså i genomsnitt kunskaper motsvarande vad de som började gymnasiet hade i början av trettiotalet.
Att vända denna oljetanker innan den slutgiltiga grundstötningen är således absolut nödvändigt, men inte gjort i en handvändning. Ändå har regeringen med Jan Björklund i spetsen uträttat häpnadsväckande mycket under den gångna mandatperioden. Att återinföra lågstadieläraren, en yrkeskategori specialiserad på just den åldersgruppen med dennas specifika krav och behov, är ett nödvändigt steg i rätt riktning.
Kritiska röster har höjts om att specialiseringen riskerar att försvinna. Det är dock en specialisering som inte är till gagn för de små som ska lära sig grunderna i att läsa, skriva och räkna. Att utbildningen förlängs med ett år borgar också för att det förytligande som oppositionen hotar med inte utgör någon risk.
Oppositionens förslag med hjälplärare av brittiskt snitt handlar också om ett försök att lappa och laga de egna misslyckandena, medan man blundar för den övergripande problematiken. Björklund är på rätt spår. Låt honom fortsätta så kan såväl lärarutbildningen som den svenska skolan på nytt bli något att vara stolta över också i internationellt hänseende.