Det var en lika talande som smärtsam bild av regeringens fumlighet.På onsdagens presskonferens satt statsminister Göran Persson, omgivenav sina medarbetare Lars Danielsson och Hans Dahlgren och skulleinformera om regeringens och utrikesdepartementets insatser ikatastrofens skugga.
Vid flera tillfällen uppstod pinsamma situationer när det varuppenbart att de tre inte förmådde värja sig mot bilden av att sakeroch ting hade skötts inkompetent. Bland annat ställdes en enkel fråga:varför hade inte regeringen bett andra länder om hjälp att flyga hemskadade svenskar? Både Storbritannien och Förenta Staterna har ju plantillhanda som Sverige saknar. Sällan har en så lång och ekande tystnadhörts på en svensk presskonferens hållen av en statsminister. En tillrodnad besvärad Persson lät till slut sin vana trogen en underhuggareta smällen. Lars Danielsson hummade att man väl skulle göra det när detfanns anledning. I går meddelades att svenska regeringen beslutat attbe andra länder om hjälp.
Sedan det första dygnet har inte bara Asienkatastrofens vidd ökat iomfång. Successivt har också bilden av det officiella svenska agerandetblivit allt mer kantstött. Vad fanns det egentligen för anledning attöver huvud taget vänta med att sända svenska herkulesplan redan vid detförsta larmet? Var det kostnaden för en sådan operation som fick deansvariga att dra öronen åt sig? Rädslan att planen bara kulle kommaatt fyllas till hälften om inte tillräckligt många visade sig behövahjälp eller vad?
Mitt i allt detta står förstås utrikesminister Laila Freivalds.Eller gör hon det? Faktum är att Freivalds öden och äventyr underkrisen kommit att bli en ömklig illustration av det politiska skeendeti stort. Enligt uppgift bekvämar sig utrikesminister Freivalds med attkomma till sin arbetsplats först drygt trettio timmar efter att larmetgått. Under den tiden hann hon bland annat med att gå på teater. Honhade egentligen ingen lust, men det var ju bokat sedan länge. Och honkunde ju nås på sms.
Därefter går tragedins omfattning upp även för henne. Efter någradygn i kaosets tecken fattar hon beslutet att själv åka ned till deområden där svenskar saknas. Där har hon varit sedan dess. Hon harbesökt sjukhus, inspekterat stränder och kramat överlevande svenskar.Hon har förklarat för alla att alla gör vad de kan. Att även svenskamyndigheter gör vad de kan. Hon har gråtit över det hemska. Hon harförfärats. Freivalds motiverade sin resa med att hon ville bilda sig enegen uppfattning om vad som har hänt. Låter kraftfullt. Befälshavarlikt.
Men om man tänker närmare på det, vad då för egen uppfattning? Tillskillnad från vems? Som svensk utrikesminister borde hon rimligen höratill de två, tre bäst informerade i Sverige om tillståndet i dendrabbade regionen. Anser hon att den information hon får viautrikesdepartementets kanaler är så bristfällig att hon måste tastatliga resurser i anspråk för att låta sig guidas runt på plats påandra sidan jorden?Nej, det är inte oartiga frågor. För faktum är juatt hon inte gör den minsta nytta där nere. Istället lämnar hon sittdepartement utan chef i ett läge när dess förmåga sätts på ytterstaprov. Freivalds sänder två signaler till svenska folket med sin resa.Den ena är att när det verkligen hettar till, då går hon att undvara.Då kan hon gott hålla sig ur vägen medan andra sköter verksamheten påhennes departement.
Den andra signalen är snarare fröet till en misstanke. Misstankenatt hon egentligen flyr. Bort från presskonferenser, bort frånintervjuer och teveframträdanden. För att hon helt enkelt inte är stornog i den roll som krävs av en utrikesminister i ett läge som detta. Omonsdagens presskonferens med Persson och hans två tjänstemän blevpinsam hade den sannolikt blivit ännu värre med en Laila Freivalds icentrum. Hon hade då varit den naturlige att stå i fokus förjournalisternas besvärliga frågor och resultatet hade sannolikt bliviten ännu värre förtroendekris för regeringen än vad som fallet är i dag.
Men nu, under hennes nuvarande omständigheter, skyddas hon frånfyra femtedelar av det mediala tryck hon hade blivit utsatt för om honhade hållit sig i Sverige. Istället intar hon rollen av allas vårgråterska, den som är mitt i smärtan och känner å våra vägnar. Ansvarför statens insatser får någon annan ta, oklart vem. Hon är i alla falloantastlig.
Men det skall inte accepteras. Vi har inte en utrikesminister föratt hon skall posera som någon slags förlösare av vår nationella sorg.Hon skall sköta sitt departement och sitt jobb. Förmår hon inte detskall hon avgå.
Men hennes krumbukter är som sagt illustrativa för något större änhenne själv. Det handlar ytterst om en hel regerings oförmögenhet ochvalhänthet. Det handlar om en oprofessionalism som inte längre kanursäktas med katastrofens unika karaktär. Det går inte längre att hävdaatt hjälp alltid kommer för sent vid katastrofer som denna. Den svenskahjälpen har kommit oförsvarligt sent. Persson manar till nationellsamling. Absolut. Vi samlar oss i solidaritet med offren och derasanhöriga. Vi samlar oss inte i ett stort ursäktande gentemotinkompetenta beslutsfattare som skall avkrävas ansvar.