I tisdags skrev reportern Erik Höjer en krönika under vinjetten "Personligt" på sidan två. Han gladde sig åt det granskande reportage tidning just publicerat om läkare med egna bolag som jobbar för landstinget både som anställda och som företagare. En glädje och stolthet jag delar med Erik.
Men en mening i hans text lyder:
"Att läkare ifrågasätts som andra vanliga dödliga har en annan viktig poäng för någon mer uppblåst yrkeskår får man leta efter."
Det har lett till flera negativa reaktioner från läsekretsen. Kritiken handlar om tre saker: hur man kan uttrycka sig på det viset, om tidningen som helhet står bakom den här uppfattningen och varför jag som ansvarig utgivare inte stoppat publiceringen.
Vi tar en sak i taget.
Uttrycket är Eriks och när jag frågade honom, så menade han att det finns en ironisk underton i texten, ett försök att fånga det faktum att även journalister kan vara uppblåsta. Men beskrivningen av läkarkåren var inte ett misstag, orden var medvetet valda och speglar hans syn.
Naturligtvis står inte hela Corren bakom denna uppfattning. Det finns säkert de hos oss som håller med Erik och andra som har motsatt uppfattning.
Personligen håller jag inte med Erik och jag ogillar svepande, generaliserande beskrivningar oavsett om det handlar om yrkeskårer, hudfärg eller till exempel etnicitet. De läkare jag känner eller mött när jag varit sjuk har praktiskt taget undantagslöst behandlat mig väl.
Varför har jag då, som ansvarig utgivare, inte satt stopp för Eriks krönika?
Svaret är att om tidningen bara skulle innehålla åsikter som jag gillar eller håller med om så skulle det bli en förfärligt tråkig tidning. Som utgivare måste jag ha en annan måttstock än mina egna preferenser.
Eriks uttalande om läkarna som kår är vare sig ett brott mot gränserna för tryckfriheten eller pressens etiska regler. Och när det gäller själva tidningsmakeriet är min inställning att ha en tillåtande attityd - hellre släppa igenom än censurera. All erfarenhet visar att läsekretsen i längden föredrar en tidning som utmanar än en tidning som präglas av att inte vilja stöta sig med någon.
Betyder det att det är fritt fram för alla medarbetare på Corren att skriva vad de vill, att markera egna ståndpunkter i texterna?
Nej, vårt nyhetsmaterial ska kännetecknas av rapporten, av att fotografen och reportern tagit del av något som förtjänar att utan personlig färgning berättas för läsaren. Annat är det med krönikan. Sådana har vi många av i Corren. Rooney Jerrevång fler gånger i veckan på sporten, Johan Sievers och Maria Soomro i Lördagsöndag och Åsa Christoffersson på våra Linköpingssidor. Bara för att ta några exempel.
Dit hör också spalten "Personligt" på sidan två, där Erik framförde sina åsikter. I en krönika är taket högre, själva syftet är just den personliga betraktelsen. Här tillåter jag tankegångar som vore otänkbara på nyhetssidorna.
Även om jag inte alltid håller med.