Läkarflykten från Lasarettet i Motala, LiM, är ett faktum. Att erfarna och ofta specialiserade läkare lämnar ett delvis sönderfallande sjukhus borde inte överraska någon.
Ändå uppger verksamhetschefen för kirurgkliniken i Östergötland, Claes Juhlin, att "visst insåg vi risken men riktigt så här illa hade vi nog inte tänkt oss att det skulle bli".
Om landstingspolitikerna i länet är lika överraskade av läkarflykten från Motala eller inte, vet vi inget om ännu. Vilket som än är fallet är det lika illa. Visste beslutsfattarna att läkarna skulle fly det "sjunkande skeppet" och trots det ogarderat genomförde alla försämringar på LiM är de cyniska. Och om de inte insåg, vad som för de flesta andra tedde sig ganska självklart, är de otillåtet naiva och oacceptabelt aningslösa.
Under de senaste månaderna har sex läkare lämnat eller är på väg att lämna kirurgkliniken vid LiM. Att det ska stanna vid det antalet avhoppade läkare är knappast troligt.
Lasarettet i Motala har skalats av rejält. Förlossningsavdelningen är stängd och blivande mödrar får räkna med att åka flera mil för att föda. Intensivvården är i princip också historia vid det här laget. Akutmottagningen i framtiden ska vara stängd från kl 21 fram till morgonen samt på helgerna. All akutkirurgi ska då utföras i Linköping. Därtill kommer förstås att antalet vårdplatser på sjukhuset kommer att minskas.
Personer med god inblick i vården och landstingspolitiken befarar att det inte alls är slut på indragningarna och nedskärningarna på LiM i och med detta.
Det finns ingen anledning att fälla några tårar över de läkare som nu känner sig tvingade att byta arbetsplats. Det råder läkarbrist och har de som slutat, eller sagt upp sig, inte redan fått en ny tjänst kommer de att få det med det snaraste.
Ska det fällas några tårar är det över alla dem i Motala med omnejd som nu får avsevärt sämre tillgänglighet till sjukhusvård. Att åka miltals med födslovärkar eller med intensiva smärtor på grund av en akutskada är ingen sinekur precis, varken fysiskt eller psykiskt. Inte heller kan tillfrisknandet bli maximalt bra om en Motalabo vårdas på sjukhus någon annanstans i länet än på hemorten. På hemorten finns igenkännandets trygghet och den speciella tryggheten i att ha anhöriga och vänner i närheten.
Landstingets behov av att spara i vården går inte att bortse ifrån. I dag konsumerar vi mer vård än det finns pengar till. Vårt landsting har, i likhet med många andra landsting, inte ansett det självklart att ta till skattehöjningar. Politiskt och taktiskt är det heller inte särskilt smart att öka skatteokets tryck ännu mer. Dessutom skulle det krävas rejäla höjningar för att få intäkter och utgifter att gå ihop.
Men det är heller inte klokt att av besparingsskäl ta till dramatiska amputationer inom vården. Amputation brukar vara sista utvägen, den som tas till när alla andra möjligheter blivit uttömda.
Just Motala är ett av de exempel som finns på att en amputation genomförts innan alla andra botemedel prövats.
Motalaborna får se framtiden an med bävan. Skulle de bli sjuka och behöva sjukhusvård är det inte säkert att det finns någon läkare som kan ta sig an dem i första taget. För det kan inte vara många som tror att det blir enkelt att rekrytera nya läkare, som kan ersätta dem som har försvunnit eller kommer att försvinna. Ett så turbulent sjukhusvårdsområde som det i Motala har ingen stor attraktionskraft på dem som söker tjänster.