Löner är ett känsligt ämne. Nästan alla anser sig tjäna för litet och en av de värsta sakerna man kan bli kallad i Sverige är "höginkomsttagare".
Det fick Annika Qarlsson erfara. Hon är centerkvinnan som föreslog att bara föräldrar som tjänar max 20 000 i månaden ska få barnbidrag, och hennes blogg fylldes snabbt av arga kommentarer från människor som tjänar 28 000 och 30 000, som skriver att de sannerligen inte är några höginkomsttagare.
Så vad är en hög lön?
Den genomsnittliga månadslönen i Sverige var 25 000 kronor 2006.
Brytpunkterna för statlig inkomstskatt är ett mått på när en lön klassas som hög. De ligger 2008 på cirka 28 400 respektive 42 200 kronor (när hänsyn tagits till grundavdraget).
Men många med löner över 28 400 tycker som sagt inte att de är höginkomsttagare.
Det finns till exempel sjuksköterskor som tjänar mer än så, och ingen har kunnat missa att sjuksköterskorna nu kräver rejäla lönelyft. Kommunals lönelyft har troligen bidragit till reaktionerna just nu. När Kommunal fick upp lönerna så kom undersköterskorna mycket närmare sjuksköterskorna - i en del fall gick de till och med om.
Och löner är ju till stor del psykologi. Vi som blir lönesatta ser inte bara tillgång och efterfrågan, arbetsgivarens ekonomi eller ens vad vi behöver för att klara oss och kanske sätta guldkant på tillvaron. Det handlar också om vilket värde arbetsgivaren sätter på våra arbetsinsatser, och hur vårt arbete värderas i förhållande till andra individers och yrkesgruppers.
Därför blir det lätt katten på råttan. Om undersköterskorna får mer så vill sjuksköterskorna ha mer. Och om sjuksköterskorna får igenom 22 000 i lägsta ingångslön kanske läkarna reagerar. Lägsta ingångslön för AT-läkare är 23 500...
Lönepsykologin kan också förklara varför regeringens jobbskatteavdrag inte har gett de förväntade opinionsframgångarna. En lönehöjning som ger 1 000 kronor mer i plånboken är inte bara pengar - det är också ett erkännande från arbetsgivaren. 1 000 kronor mer på grund av ett jobbskatteavdrag är däremot "bara" pengar.
Att alla vill tjäna mer, men ingen vill vara "höginkomsttagare", beror ju på att höginkomsttagare inte är väl sedda (om de inte är hockeyspelare). Högavlönade beskrivs ofta nedsättande, och de möts av avund och missunnsamhet. Att vara stolt över en hög lön, eller att beundra och inspireras av andras höga löner, verkar ännu inte vara den svenska modellen.
Med den sammanpressade lönestrukturen och det minimala spannet mellan "låg inkomst" och "hög inkomst" som råder i Sverige är det kanske inte konstigt att många surar mer över grannens lönehöjning än gläder sig över sin egen, och att den som tjänar hyggligt värjer sig mot epitetet "höginkomsttagare". Men det är ändå paradoxalt att alla vill tjäna mer men ingen vill vara höginkomsttagare.