Sveriges landshövdingar, med Björn Eriksson i spetsen, har skrivit ett brev till regeringen. Det handlar om dem själva. Innehållet är oroande.
Vi har haft landshövdingar sedan 1600-talet. De har alltid utsetts av kungen/staten för att tillvarata nationens/kungens intressen. Men redan från början byggdes det in en annan sida. I den första instruktionen från 1635 står det att landshövdingen skulle "näst efter konungens och landets, söka undersåtarnas bästa". Kanske var det rimligt att göra hövdingen till någon sorts företrädare för folket (vems intressen som gick först var förstås glasklart!) - det fanns ingen annan som representerade dem, det demokratiska systemet var inte utbyggt.
I dag finns emellertid såväl kommuner som landsting och regionförbund som styrs av folkvalda politiker. I takt med den utvecklingen har landshövdingarnas roll allt mer kommit att handla om att tillvarata nationella intressen på det regionala planet. I dagens instruktioner finns noga beskrivet hur landshövdingarna ska agera som myndighetschefer. Däremot inget om hur den andra sidan av det ursprungliga uppdraget ska utövas. Det är en sund utveckling. Regionens befolkning ska representeras av personer som vi själva valt - och själva kan avsätta om vi förlorar förtroendet för dem (se Paul Håkansson).
Men det är just här landshövdingarna vill stärka sin roll. De kallar det att "verka som länets hövding" och den beskrivning som återkommer i brevet till regeringen handlar om behovet av en instans som står över politiken. "Det finns behov av en offentlig instans eller person, som inte är engagerad i den politiska debatten eller involverad i andra intressekonflikter och som därmed kan agera för regionen utan partipolitiska eller andra bindningar."
Behöver vi verkligen det?
Knappast. Vad vi behöver är företrädare med starkt mandat, utsedda av oss själva för att driva regionens frågor. Och själva idén att landshövdingen - utsedd av staten - skulle stå över politiken är absurd.
I själva verket bör vi se landshövdingarnas brev i ett större politiskt perspektiv. I februari presenterade Mats Svegfors sin ansvarsutredning. Hittills har den mest blivit uppmärksammad för förslaget om storregioner istället för dagens län. Men mycket viktigare än det är själva ansvarsfrågan, maktfrågan: vem ska bestämma om vad i framtidens Sverige? Regionala, folkvalda parlament med stort ansvar och rätt att beskatta riskerar att ytterligare marginalisera landshövdingarna som företrädare för länet. Det vore ett sätt att stärka demokratin, men landshövdingarna håller emot och vill värna sin historiska position.
Det betyder inte att landshövdingarna spelat ut sin roll. Så länge nationalstaten finns kvar - och det lär den göra länge än - behövs en instans som ser till att utvecklingen över landet är ungefär likvärdig, en granskande, inspekterande myndighet som i första hand är inriktad på de nationella målen, beslutade av riksdagen.
Att landshövdingarna anser att regionerna behöver ett organ som står över politiken är verkligen förbryllande. Behövs det kanske på det nationella planet också? Någon som kan agera för landet utan partipolitiska eller andra bindningar. Så att den där statsministern inte får för stort spelrum.