Saken gäller den förstärkta rehabilitering för personer över 65 år som landstinget i Östergötland och Linköpings kommun haft ett samverksansavtal om sedan 1997, och som Corren berättade om igår. Landstinget har bekostat träningen med arbetsterapeuter och sjukgymnaster vid Kommunrehab. Syftet är att de äldre kan fortsätta att bo hemma, slipper söka annan vård och minskar behovet av hemtjänst. Förutom de fysiska och mentala vinsterna för den enskilde, sågs samarbetsavtalet som en ekonomisk förtjänst för både landsting och kommun.
Nu har landstinget uppenbarligen fått på sig nya glasögon som grumlat synen på samarbetet med Kommunrehab. Något rakt svar på frågan varför kan dåvarande närsjukvårdsdirektören Steen Ekdahl, som i våras var ordförande i samarbetsgruppen när beslutet togs, inte leverera. Bland annat ska det handla om en satsning på landstingets egen verksamhet "Rörelse och hälsa", som också sysslar med rehabilitering. Men det handlar också om besparingar på uppskattningsvis två miljoner kronor. Det är kaffepengar för landstinget, en liten investering men med en hög och långsiktig avkastning.
Berörda patienter och deras anhöriga kastas av tåget utan vidare information. "Jag kan inte förstå hur politikerna kan tillåta att träningsgrupperna försvinner", säger Stig Östberg, 79 år och strokedrabbad men som tack vare träningen på Kommunrehab kunnat bo kvar hemma tillsammans med sin fru. Frågan skickas vidare till Linköpings kommun, kan denna rädda den välgörande träningen? Nej, det är landstingets uppgift och "kommunen kan inte ta över verksamhet så fort landstinget inte längre vill vara med", lyder svaret från ansvarigt kommunalråd Jan-Willy Andersson (KD).
Andersson har rätt i sak. Det fungerar inte att landstinget hivar över uppgifter på kommunen när det passar. Men arbetet på Kommunrehab har också sparat pengar åt kommunen. Enligt Stig Östberg är rehabiliteringen anledningen till att han kan bo hemma. Utan den skulle han alltså behöva komma till ett boende. Vad kostar en plats på ett sådant varje år? Och Stig Östberg är inte ensam i sin situation. Kostnaderna blir fler. De där två miljonerna äts upp i ett nafs.
Likt passagerarna på SJ:s inställda tåg som blir lämnade ute i kylan, svävar framtiden i ovisshet för dem vars rehabträning riskerar att försvinna. Huruvida det är kommunen eller landstinget som tillhandahåller träningen är beslutsfattarnas sak att komma överens om, det har de betalt för. Pengarna har patienten redan levererat via skattsedeln.