Är det någon mening med att rösta i landstingsvalet 2006? Politikerna, det vill säga den handfull sjukvårdspolitiker som bestämmer, gör ju ändå som de och landstingsdirektören vill.
- Självklart ska Östergötland ha tre kompletta akutsjukhus även i fortsättningen, sa Paul Håkansson (s), Björn Grip (v) i valrörelsens slutspurt hösten 2002. Ett år senare kastades vallöftet på soptippen. Dialogen med finansiärerna/skattebetalarna uteblev. Vi skattebetalare betraktas som menlösa mähän som fattar noll. Kanske är vi korkade, vi som framhärdar i tron att den politikerstyrda verksamheten har en vidare och demokratiskt förankrad dimension än kvartalskapitalismens kortsiktiga principer om vinstmaximering, och i så fall återstår ingenting annat för Håkansson, Grip & Co än att byta ut den majoritet av väljarkåren som sluter upp kring den offentligt finansierade sjukvården och lever i tron att landstingets stolta ord om demokratisk förankring och dialog är mer än substanslöst pladder.
Jag har tidigare ställt frågor till bland andra landstingsråden Håkansson och Grip samt landstingsfullmäktiges ordförande Ragnhild Wärn (s) om den demokratiska aspekten på de plötsliga och omvälvande förändringarna i landstinget. Svaret blev en tom och ekande tystnad. Den tystnaden skrämmer mig.
Det betyder inte att den genomförda organisationsförändringen är fel. Även om det tar emot att säga det, måste jag medge att politikerna gör en i stort sett korrekt bedömning när de centraliserar viktiga delar av sjukvårdsapparaten. Länets geografiska struktur (korta avstånd, bra kommunikationer) underlättar förändringsarbetet. Hade politikerna kunnat få gehör för förändringarna, om de i god tid förankrat idéerna hos länets befolkning? Det är jag övertygad om. Vi väljare är inte så korkat inskränkta som politikerna tror. Men i stället för förankring och medborgardialog valde politikerna konfrontation och ställde östgötarna inför fullbordat faktum. Därför är den utbredda misstron mot Håkansson, Grip & Co befogad. Vem vet vad de hittar på nästa gång?
Sjukvårdsdebatten styrs av myter. Den om den demografiska bomben är en, men det är inte de demografiska förändringarna som hotar välfärdens finansiering. Hotet kommer från den sjunkande sysselsättningen. Fortsätter den att minska är det bara en tidsfråga innan den apterade bomben exploderar och apokalypsens svartlöddrigt frustande hästar trampar välfärdsstaten sönder och samman.
Vidare: Så länge inte sjukvårdens andel av BNP ökar - Sverige och Finland är de enda OECD-länder som minskat sjukvårdens andel av BNP sedan 1992 - fungerar omorganisationer som en påtvingad och oordnad reträtt. Vi ser det tydligt i Östergötland: Primärvården måste tillföras ytterligare resurser, annars blir struktur- och organisationsförändringen ett blint slag i luften.
-- Personalen är vår viktigaste resurs, säger politikerna. Det märks inte i verksamheten. Landstinget i Östergötland hör till de landsting som noteras för de högsta sjuklönekostnaderna, rehabiliteringsarbetet är eftersatt och 70 procent av de långa sjukskrivningarna är arbetsrelaterade. För att utslagningen ska upphöra, och landstinget vara en attraktiv arbetsgivare framöver, måste det till nya drifts- och arbetsorganisationer. Personalkooperativ är en. Jag vet inte hur många landstingsanställda jag lyssnat till och som sagt: "Vi har massor med idéer, men ingen tar sig tid att lyssna."
Landstingen och kommunerna bar den tyngsta bördan, vid sidan av de stora löntagargrupperna, fattigpensionärerna och de arbetslösa, när statens finanser sanerades. Nu fortsätter staten att vältra över samhällsgemensamma kostnader på kommunsektorn. När kraven på de arbetslösa skärps ökar kommunernas utgifter för socialbidrag. Det är hög tid att avlägsna de cementerade väggar som skiljer de olika så kallade pengapåsarna åt. Så länge olika myndigheter/institutioner sitter och vaktar sitt revir uteblir det nödvändiga helhetsperspektivet. Går det att riva etablerade och förlamande strukturer under ordnade former, eller krävs den en palats- och kulturrevolution?
2006 är det landstingsval igen. Tänker de politiska partierna fortsätta att outsourca sjukvårdspolitiken till det insuttna gäng som huserar i landstingshusets övre regioner, eller ska sjukvårdens finansiärer myndigförklaras och tas på allvar?
TORBJÖRN GUSTAVSSON
Å andra sidan