Turbulent inrikespolitik har sargat Syrien alltsedan de franska kolonialtruppernas tillbakadragande efter andra världskriget. Permanent undantagstillstånd infördes tidigt. Det auktoritära enpartistyret uppkom och har bestått till sin form delvis i reaktion på landets starkt konkurrerande etniska och religiösa befolkningsgrupper. Protester och uppror har systematiskt slagits ned med repressiva metoder.
Kristna och andra minoriteter har, trots lidanden under diktaturen, länge befarat än värre livssituation vid ett maktskifte. Till exempel vid ett eventuellt maktövertagande av representanter från den stora undantryckta shiamuslimska befolkningen, med krav på islamistisk statsapparat och sharialagar.
Sedan den arabiska våren inleddes har emellertid regimens reaktioner fortsatt att eskalera bortom all legitimitet. Över 10 000 människor beräknas ha dött och många fler skadats sedan upproren startade. Ur fängelserna läcker rapporter om tortyr och missförhållanden.
Gemensamma krav för alltfler av dem som protesterar, uppges vara presidentens avgång, borttagande av undantagstillståndet och demokratiska reformer.
President Bashar al-Assad menade på tisdagen att landet "är i krigstillstånd" mot "terrorister" och tillbakavisade kategoriskt världssamfundets fördömanden.
Regimens eftergifter med ny konstitution och löften om flerpartisystem godtas inte. Inget tyder på att protesterna avtar. Tvärtom övergår motståndet alltmer till uppror.
FN föreslog på torsdagen en lösning i form av en syrisk samlingsregering mellan regimen och oppositionen. Det kunde möjligen vara ett steg i rätt riktning.Viktigast just nu är att våldet upphör, det humanitära lidandet avbryts och säkerhetsläget återupprättas - med eller utan al-Assad i regeringen.
Syrien, liksom många andra arabländer, har en lång väg till demokrati, frihet och samhällsgemenskap. Den största utmaningen tycks snarare handla om ett uthålligt värderingsskifte för demokrati i fredligt samförstånd mellan befolkningsgrupper, än om kortsiktiga politiska förändringar i sig.