För drygt tjugofem år sedan förde en grupp italienare en fruktlös kamp för att stoppa McDonald?s från att öppna en restaurang vid Spanska trappan i Rom. Misslyckandet till trots, kampen gav mersmak. Resultatet blev Slow Food-rörelsen som grundades i slutet av 1980-talet.
Idén var att, på gastronomins område, bryta med den moderna världens allt mer urspårade ideal om att allt ständigt ska gå snabbare och göras i allt hetsigare tempo, med allt mer stressade människor som naturlig följd. "Vi har förlorat förmågan att njuta av maten", menade grundarna. I stället för snabb mat som ser likadan ut i hela världen premierade Slow Food-sympatisörerna det småskaliga, det lokala och det unika.
Slow Food-rörelsen blev dock aldrig mer än en livsstilsyttring. En personlig protest mot hur likformighet och konformism riskerar att förstöra både riktiga matkulturer och riktiga matupplevelser.
Vad som däremot redan har vuxit till ett internationellt nätverk är den långsamma matens parallellkoncept med långsamma städer. "Cittaslow" grundades även den av italienare - därav namnet "citta", stad på italienska. En av grundarna är författaren Carlo Petrini som också var inblandad i Slow Food-rörelsen. Tillsammans med ett par borgmästare i norra Italien oroades han över att städer alltmer började tappa sin särart.
Det är något vi känner igen från Sverige. När den stora förstörelsevågen drog fram över svenska städer i mitten av 1900-talet strök de gamla kvarteren med. Det som tog generationer att bygga upp kunde rivas på ett par dagar. Upp restes i stället parkeringshus och Domusvaruhus. Husen blev gråare och byggdes utan ornamentik. Det är inte för inte som Gunnar Ekelöf i dikten Till den folkhemske skrev: "Av hänsyn till de estetiska kraven (som också är ändamålsenlighetens) har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga."
För att en stad ska kunna bli medlem i Cittaslow krävs att ett antal kriterier uppfylls och att man binder sig till ett par åtaganden. Bland annat ska hållbarhet genomsyra staden, ljud- och ljusföroreningar stoppas och lokalt producerade produkter premieras. Staden får inte heller ha mer än femtiotusen innevånare. I dag är cirka fyrahundra städer i världen med i Cittaslow. Falköping är hittills den enda svenska.
Frågan är om Cittaslow är lösningen på de bryderier som existerar i den moderna världens urbana tillvaro? Kommer det kunna bli något annat än ett livsstilsprojekt för antikapitalister, ekologister och reaktionära? Den sociala aspekten av stadslivet har tagits i beaktan, men hur är det med den estetiska biten, stadens skönhet och människovänlighet?
Oavsett är det intressant med fiskar som vågar simma motströms. Vem vet - Cittaslow kanske rent av är något städer som Vadstena och Motala kunde satsa på framöver?