Gång efter annan konfronteras vi med den brist på medmänsklighet som präglar så mycket av svensk flyktingpolitik och flyktingmottagande. Empati -- medkänsla -- är av allt att döma en bristvara hos stora delar av flyktingbyråkratin. Det räcker att påminna om de apatiska barnens öde.
Det senaste exemplet kommer från länet. Få kan ha undgått att bli djupt upprörda av rapporteringen i Corren om hur asylsökande skickats iväg hundra mil bort från Östergötland, från Boxholm och Motala till Boliden i det fjärran Västerbotten. Migrationsverket "rationaliserar", de lägenheter som hyrts i länet utryms, och de asylsökande omplaceras till en för dem helt okänd geografi.
Den fråga man kan ställa sig är i vems intresse detta görs -- är det omsorgen om de asylsökande som styrt Migrationsverkets handlande? Nej, naturligtvis inte. Men faktum är att svenska myndigheter har en moralisk skyldighet att i första hand ta hänsyn till de människor som sökt en fristad i vårt land och som per definition befinner sig i det mest utsatta av lägen.
Det är kallt och rent av omänskligt att handskas med sådana människor som om de vore flyttklossar utan känslor. En av de familjer som porträtterats i Corren har befunnit sig i Sverige i elva månader. Flytten från Boxholm till västerbottniska Boliden är deras tredje under denna korta tid. Om sin nya hemort vet familjen ingenting, bara att det är "långt bort från Boxholm", långt bort från ett Boxholm där man hunnit rota sig i alla fall lite och där barnen fått kamrater. Hur mycket sådant betyder för en som fått fly från sitt hemland borde inte vara svårt att föreställa sig.
För dessa människor är den beordrade flytten långt bort en avvisning från ett Östergötland där de hade börjat att rota sig. Tänker man vilka trauman som detta riskerar att orsaka, i synnerhet hos de allra minsta?
Och hur tänker egentligen de ansvariga på migrationsverket när de genomför en sådan drastisk omplacering utan tillräckliga förberedelser?
För de avvisade från Östergötland blev "mottagandet" i Västerbotten ett fullständigt fiasko. Efter en bussresa på hundra mil fick flyktingarna vänta i fyra timmar utan vatten och mat, innan någon från migrationsverket behagade infinna sig som "mottagare".
"Vi har problem med planeringen", erkänner tjänstemannen på plats. Det är väl det minsta man kan säga. Men den intressanta frågan är varför man har problem med planeringen. Beror det på bristande kompetens? Det spelar säkert in. Fast det som ytterst förklarar sådant som hänt flyktingarna är att den svenska flyktingbyråkratin inte bryr sig om deras välbefinnande.
Det visar sig i beslutet i sig att rycka upp de asylsökande från en nyvunnen, relativ trygghet. Den skandalöst bristfälliga logistiken är bara ett symptom på en grundläggande brist på empati.