Samhällsdebatten hade varit mer substantiell och mer relevant om debattörerna hade gjort mer som den antike filosofen Sokrates från Aten och den medeltida teologen och filosofen munken Thomas av Aquino från Roccasecca utanför Neapel. Sokrates ansåg att man skulle definiera begreppen noggrant innan man börjar använda dem. Thomas av Aquino menade att man skulle ställa sina egna argument mot motståndarens bästa argument. Nu förefaller debatten ofta vara motsatsen till detta, begreppsförvirring är en del av retoriken och den egna perfekta idealbilden ställs mot den mest orimliga tolkningen av motståndarens ord. Att ta billiga poänger, märka ord och lägga ord i motdebattörens mun sker ofta. Det är ett väljarförakt som underbygger politikerföraktet. Normalt accepter vi inte att delta i diskussioner som förs på detta sätt.
Vad som är eftersträvansvärt är en öppen och ärlig offentlig debatt om det som är viktiga politiska frågor för Sverige. Här vägleder givetvis partiledarnas debatter och blir riktmärken för hur det offentliga politiska samtalet ska föras. Men eftersom riksdagens partiledardebatt inte har någon direkt koppling till något beslutsärende så svävar debatten ofta ut till vad som helst.
Ett av problemen med debatter av detta slag är att de gynnar extroverta retoriker. Det är nästan ett måste att en partiledare är en slugger i debatten. Men vad är det som säger att just de egenskaperna är så viktiga för att leda arbetet i en regering eller i ett departement, det vill säga det som är kärnan i uppdraget att vara statsminister och statsråd?
Ett annat problem med partiledardebatter i riksdagen är att den ger sken av att partiledarna deltar mycket i riksdagsdebatterna, när det i själva verket är ett av de få tillfällen partiledarna medverkar i en riksdagsdebatt. Partiledarna tillhör annars de som oftast är utkvittade.
Det arrangeras partiledardebatter i de olika tevekanalerna. Tidningar, radio, teve och diverse organisationer ordnar såväl utfrågningar av partiledarna som debatter. Men det är riksdagens partiledardebatter som sätter standarden för det offentliga politiska samtalet i Sverige.
Kanske är detta rena drömmerier om ett sakligare och mer relevant politiskt samtal, men ibland kan man få man drömma om hur det vore om samtliga partiledare lärde av Sokrates och noggrant definierade begreppen innan de använde dem och därefter lärde sig av Thomas av Aquino och ställde sina egna argument mot motståndarens bästa argument.