Det är personen bakom katedern som avgör. Resten är av mindre betydelse.
Stig Järrels rolltolkning av latinlektorn Caligula i Ingmar Bergmans film "Hets" är klassisk. Här möter vi läraren som absolut sämst. Ond, sadistisk, skräckinjagande. Lektionerna med honom blir rena plågan. De stackars eleverna lär varken älska latinämnet, eller skolan som sådan, efter den bistra erfarenheten i bagaget. Caligulas raka motsats på vita duken är John Keating, engelskläraren i Robin Williams gestalt från "Döda poeters sällskap". Keating ser undervisningen som ett personligt kall. Han inspirerar eleverna med sin passion för poesi och litteratur, vidgar deras horisonter och får dem att upptäcka nya sidor av livet. Lektionerna med honom är något att längta efter även under sommarlovets soligaste dagar.
Caligula och John Keating är förstås hårddragna karaktärer ur fiktionens värld. Men just därför illustrerar de också extra tydligt vilken central betydelse läraren har. Ja, man skulle utan överdrift kunna säga att läraren är utbildningssystemets grundbult. Det borde kunna kasta visst ljus över den svenska skolkrisen.
Problemen är välkända: eleverna underpresterar både i de nationella proven och i internationella kunskapsmätningar. Trots sex år av borgerlig regering och Jan Björklund som högprofilerad skolreformator i stort som smått, låter ännu resultaten vänta på sig. Saknas resurser? Nej. År 2000 satsade kommunerna i genomsnitt 55 400 kronor per elev. Dryga decenniet senare var summan 87 500 kronor, en ökning med 31 procent (rensat på inflation). Kommunsektorn spenderar 42 procent av sina budgeterade medel på förskolan, grundskolan och gymnasiet. I reda pengar handlar det om totalt 220 miljarder kronor. Knappast snålt. Ändå detta förfall som bara fortsätter. Varför?
I går presenterade regeringens särskilda utredare Per Thullberg sin förklaring. Effekter av skolreformer tar tid och dagens åtgärder lär inte slå igenom förrän runt 2020. Systemet är uppenbarligen väldigt trögt. Skolverket anklagade samtidigt det fria skolvalet för att ha motverkat likvärdigheten med sämre utbildning i undermåliga skolor som följd. Och Socialdemokraterna drog igång en vårkampanj om skolan med huvudbudskapet att mindre klasser är svaret. En stor undersökning i senaste numret av Dagens Samhälle visar å sin sida att varken ökad personaltäthet, högre anslag eller mer undervisningstid garanterar bättre resultat, något som också tidigare forskning tyder på.
Elevernas socioekonomiska bakgrund spelar däremot roll, men kan kompenseras genom goda lärarinsatser. Vilket för oss tillbaka till utgångspunkten: det hänger på lärarkåren. En dålig lärare måste inte heta Caligula för att vara olämplig. Det räcker med att han eller hon bara tappat intresset för sitt yrke, alternativt saknar fallenhet för det. Bra lärare kan däremot göra underverk och lyfta sämre skolor till högpresterande, blomstrande bildningsinstitutioner. Det Sverige behöver är att kunna locka best and the brightest till katedern. Fokusera pengarna och reformivern på det, så kommer nog resultaten.