Nästa vecka är det partiledardebatt i Sveriges riksdag. Då får Lars Ohly (v) det hett om öronen. Inte bara han, förresten. Även statsminister Göran Persson hamnar i skottgluggen när borgarpartiernas återuppståndna ledare avfyrar sina retoriska projektiler och frågar om socialdemokraterna tänker fortsätta samarbeta med ett parti som leds av en kommunist.
I stället för en debatt om de växande klassklyftorna, den höga arbetslösheten och den vikande sysselsättningen får vi en debatt som har mycket lite med folkflertalets villkor och vardag att göra. Allt på grund av vänsterns maniska ovilja att göra upp med sitt förflutna. Det är bara fyra år sedan Gudrun Schyman beskrev de partivänner som kallar sig kommunister som en belastning för partiet. 101 partimedlemmar protesterade i ett upprop, men i stället för att ta strid med minoriteten backade Schyman och partistyrelsen. (Det var vid samma tidpunkt som dåvarande ledaren för Ung vänster, Jenny Lindahl, rättfärdigade Lenin och gjorde socialdemokratin ansvarig för nazismens framväxt.)
Borgare och andra hoppas att vänstern ska slitas sönder inifrån. Correns ledaravdelning, Expressens ledarsida och andra ledande uttolkare av vänsterväljarnas själsliv vet berätta att vänsterpartiet gjort sitt i politiken. Om de borgerliga tänkarpannorna har rätt - vad händer då med den majoritet av vänsterns väljare som inte är politiskt aktiv och vars röst på vänsterpartiet är en tyst men flammande protest mot fortsatt privatisering och växande klyftor? Väljare som är mindre intresserade av vad Lars Ohly sa 1983 men desto mer intresserade av en fungerande offentlig sektor och en rättvist fördelad välfärd. Går de till socialdemokratin, eller sjunker de ner på sofflocket?
Borgarpartierna hoppas på det sistnämnda. Då ligger maktskiftet inom räckhåll. Det är därför de nappar så glatt och villigt på det nygamla bete som agnats av Janne Josefsson och tillhandahålls av Lars Ohly.
TORBJÖRN GUSTAVSSON