Det började med att miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand krävde besked av vänsterpartiet: Vill de samarbeta med s och mp om en valplattform eller inte?
Partiledare Lars Ohly (v) var inte sen att svara: Nej tack, vi ska värna om vår tydliga vänsterprofil och inte kompromissa.
Socialdemokraternas Mona Sahlin valde att göra sig oanträffbar och kommenterade samarbetet mellan s, mp och v i ett skriftligt meddelande:
"I riksdagen har vi redan enats om gasledningen, könsneutral äktenskapslagstiftning, minskningsregeln och om kunskapsgarantin i skolan."
Om hon tror att det räcker för utgöra ett regeringsalternativ har hon fel.
Wetterstrand är den klarsynta i trion när hon säger att väljarna vill ha klara besked i en rad politiska frågor.
Borgerliga politiker har sedan länge förutspått att partierna i vänsterblocket kommer att tvingas till större tydlighet ju närmre nästa valrörelse kommer. Vad vill de åstadkomma tillsammans?
Traditionen är visserligen att partierna går till val på sin egen politik. I modern tid har det lett till en rad socialdemokratiska minoritetsregeringar - under Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson - som förhandlat med både stödpartier och oppositionspartier i sakfrågorna.
Den lösningen byggde på att stödpartierna - som växlat genom åren - ställde upp på villkoren. Att stötta en regering där man själv inte ingår, och där man har ett mycket begränsat inflytande, kan vara svårt att försvara inför väljarna.
Miljöpartiet har nu tröttnat på den rollen och kräver ministerposter. Det gör även vänstern. Då ökar självfallet väljarnas krav på att få veta vad en sådan koalition vill driva för politik.
Dessutom har den borgerliga alliansen förändrat det politiska landskapet genom sin enighet. Allt pekar på att alliansen år 2010 åter kommer att presentera ett gemensamt valmanifest. Vänsterblocket förlorar på att inte kunna vara lika tydliga inför väljarna.
Om vänsterpartiet inte gör upp med s och mp före valet blir det oklart för partiets egna väljare vad de kan vänta sig om vänsterblocket vinner valet.
Kommer v att få igenom sina krav på en betygsfri skola, kraftigt höjda skatter, att EU bör upplösas och att 200 000 jobb bör skapas i offentlig sektor? Knappast. Men varför ska man då alls rösta på partiet?
Ohlys dilemma är att partiet lika gärna kan tappa väljare på att kompromissa med s och mp, som att inte göra det.
Ser man till dagens opinionssiffror skulle visserligen s och mp kunna få en majoritet i riksdagen utan v. Men när valet närmar sig brukar avståndet mellan blocken plana ut. Om s och mp ser ut att behöva v för att få ett regeringsunderlag kommer väljarnas frågor att intensifieras.
Vad innebär det om vänsterpartiet skulle vara med och bilda regering? Den frågan ställer sig nog just de s-väljare som lätt rör sig över gränsen till de borgerliga. Om inte Lars Ohly har något besked, måste åtminstone Mona Sahlin ha det.