Vårsolen brinner som en flammande svetslåga och statsminister Göran Persson talar plötsligt om högre skatter. Solsting redan i april? Det är bara några dagar sedan statsministern framhöll vikten av sänkta skatter. Hade regeringen fått råda, utan att vänstern och miljöpartiet satt sig på tvären, hade regeringen sänkt skatterna med 13 miljarder kronor nästa år. Men nu är det höjda skatter som gäller. Inte konstigt om en och annan socialdemokratisk väljare känner sig förvirrad.
Tempot i politiken är hysteriskt uppskruvat. Utrymmet för reflektion och mer långsiktiga strategiska överväganden är lika med noll. Politiken är lika kortsiktig som kvartalskapitalismen. Därför korsas luften av motstridiga signaler, löften och utfästelser. Och vi i media piskar på för att hålla helvetesdansen vid liv. Vi kräver besked, ögonaböj, och den stackars politiker som inte kan leverera besked på stört ens i de mest akuta och komplicerade frågor, har gjort sitt och kan stämpla ut från politikens larmande verkstad. Politiken skulle må bra av eftertanke och reflektion. I dag är utrymmet för samtal med folket begränsat, och valrörelserna tenderar att bli spektakulära happenings med inhyrda konsulter som regissörer. Väljarna står i bakgrunden och betraktar.
I Stockholm pågår socialdemokraternas tillväxtkongress. Göran Perssons inledningsanförande går fritt från kritik. Partiordföranden anlade det viktiga och nödvändiga breda perspektivet på tillväxtfrågorna. Det handlar inte bara om företagsbeskattning och ekonomiska incitament hit och dit. En tillväxtpolitik som inte ger den enskilde möjlighet att sjunka ner i skogsbacke med en diktsamling (Dan Andersson, Pentti Saarikoski, Stig Sjödin, Walt Whitman etc) eller sina egna tankar kväver den växtkraft som inte låter sig mätas i ekonomiska termer men utgör den plattform som all uthållig tillväxtpolitik bygger på.
Inför valet 2002 var det vård, skola, omsorg. Nu är det tillväxten. Varför denna konstruerade uppdelning när det handlar om samma sak? Ju fler som arbetar, desto större möjligheter att upprätthålla den stora offentliga sektor som en majoritet av svenskarna vill ha. Jobben måste komma i både den offentliga och den privata sektorn. Regeringen borde ta sig tid att röja undan vissa symbolfrågor från den politiska agendan. Många av småföretagarnas krav kan tillgodoses direkt. Finansieringen är inget problem. Höjd bolagsskatt för storföretagen räcker långt. Att underlätta generationsskiftet och skapa klarhet kring sjukförsäkringsfrågan i de mindre företagen är en detalj i den glittrande mosaik som tillväxtpolitiken utgör.
Moderatledaren Fredrik Reinfeldt går ut hårt och dödförklarade socialdemokratin. Moderaternas tillväxtstrategi handlar om sänkta skatter, försämrade socialförsäkringar och avregleringar. Det perspektivet är inte bara inskränkt. Det är felaktigt. Moderaterna och deras borgerliga medlöpare slår mörkblå dunster i våra ögon när de orerar om hur eländigt Sverige står sig i konkurrensen. De vill inte låtsas om att Sveriges tillväxt har varit starkare än genomsnittet för länderna i EU-området sedan 1992, att de svenska statsfinanserna är starkare än genomsnittet för såväl EU- som OECD-länderna, att det svenska företagsklimatet får gott betyg i internationella undersökningar eller att Sverige är ett attraktivt land för utländska investeringar. För att inte tala om stabiliteten på den svenska arbetsmarknaden.Grogrunden för en uthållig tillväxtpolitik är god. Statsministerns plötsliga tal om skattehöjningar framöver för att garantera en anständig vård och omsorg klingar som ljuvligt fågelkvitter i aprilkvällen. Vård- och omsorgssektorn kan inte rationaliseras i samma utsträckning som den varuproducerande sektorn, alltså kräver den större resurser.
När socialdemokraterna diskuterade tillväxtpolitik på 1940-, 1950- och 1960-talen kretsade frågorna kring sånt som "delaktighet för de arbetande i produktionen" och "industriell demokrati". Ernst Wigforss ville att politiken ska "ge utrymme och eggelse åt sparsamhet och flit och företagsamhet". Det duger än i dag. Wigforss ville också kollektiv kapitalbildning. Tänk så klok han var, Wigforss, men så tog han sig också tid att reflektera över saker och ting.