Direkt efter valet förra året markerade alla partier högtidligt att de aldrig skulle samarbeta med SD. En kort tid kunde den borgerliga minoritetsregeringen leva på beröringsskräcken som präglade S, V och MP, som hellre lade ned sina röster än att rösta likadant som SD.
Men efter partiledarbytet i S blev oppositionens attityd mer avslappnad - och mer realistisk. Riksdagens oppositionspolitiker är ju också valda av folket och deras uppdrag är att bedriva opposition, inte att ängsligt snegla på hur SD gör och sedan rösta tvärtom.
För regeringen blev denna tillnyktring problematisk. I våras blev det ett antal gånger smärtsamt uppenbart att den är just en minoritetsregering, när riksdagen gick emot eller ändrade förslag.
I regeringsförklaringen i går upprepade Fredrik Reinfeldt vad han har sagt förut: Att regeringen eftersträvar breda uppgörelser med främst MP men även S. Men det är lättare sagt än gjort. Även om det säkert kan bli överenskommelser i avgränsade frågor som till exempel infrastruktur eller mattesatsning, så har MP och S en helt annan syn än allianspartierna på socialförsäkringar och skattepolitik - grundstenarna i arbetslinjen.
Och det är inte så som flera av de östgötska riksdagspolitikerna sade i Corren i går, att eftersom normalläget i Sverige är minoritetsregeringar så finns det inga problem. När S har regerat i minoritet har de varit trygga i förvissningen om att V aldrig (och MP endast undantagsvis) röstar med de borgerliga. Alliansregeringen har ingen sådan "kamrat" i oppositionen.
Dessutom består alliansregeringen av fyra partier, som har fullt jobb med att kompromissa och komma överens sinsemellan. Leif Hallberg i KD:s partistyrelse skrev i går (Expressen) att KD borde lämna regeringen, för att partiet har blivit överkört för många gånger. Överkörningarna av alliansens småpartier skulle knappast bli färre med MP vid förhandlingsbordet.
Därför påminner politiken just nu om en bil som har kört fast. Regeringen lägger bara fram förslag som den vet har stöd - inget femte jobbskatteavdrag - och hela intrycket blir litet sömnigt och utslätat.
Alliansen kan förvisso trösta sig med att god borgerlig politik ofta är icke-politik; att låta människor sköta sina liv utan politiska ingrepp är en borgerlig dygd. Men en budget som stärker svensk konkurrenskraft, säkrar statsfinanserna och ger förutsättningar för nya jobb måste man få till. Bara det kan bli svårt att få igenom i riksdagen.
Och skulle krisen i världsekonomin förvärras och slå mot Sverige kommer situationen att ställas på sin spets. I ett sådant läge får vi hoppas att S och MP klarar av att skjuta idéer om återställd a-kassa och sjukförsäkring, höghastighetsbanor och friår åt sidan för en stund, och tillsammans med regeringen ta ansvar för Sverige.