När skolan drog igång efter sommarlovet förra året saknades en 15-årig Linköpingsflicka. Hon befann sig i föräldrarnas hemland och fick inte åka hem. Först efter sex veckor, efter påtryckningar från skolan, kom hon tillbaka.
Så här i skolavslutningstider är det många flickor i Sverige och Östergötland som oroar sig för att bli bortgifta under semestern. Tvångsgifte och andra former av hedersförtryck är vanligare än vad gemene man tror. Samtidigt är det svårt att få en exakt bild av hur utbrett det är.
I Socialstyrelsens senaste kartläggning framgår att cirka tio procent av gymnasieungdomarna i årskurs två inte får bestämma själva över sin vardag och framtid och att de lever med begränsningar och bestraffningar. Men då bortfallet i enkäten var stort - 50 procent - vill Socialstyrelsen inte dra några långtgående slutsatser.
En avhandling av Sara Högdin vid Socialhögskolan i Stockholm visar att 27 procent av högstadieflickorna och 17 procent av pojkarna med utländsk bakgrund har restriktioner hemifrån gällande skolarbetet som kan kopplas till hedersförtryck. Men även Högdin understryker att hennes forskning inte lämpar sig för generaliseringar.
Det vi vet är att allt fler flickor och pojkar vänder sig till myndigheter och frivilligorganisationer för stöd och hjälp. Och att det på senare år har satsats stora summor på det förebyggande arbetet. Tillsammans har den gamla och den nuvarande regeringen avsatt 200 miljoner kronor sedan 2004.
Det är utmärkt. Hedersförtryck är en demokratifråga eftersom de som drabbas berövas rätten att bestämma över sina egna liv, vilket aldrig kan accepteras i ett demokratiskt samhälle. De som lever med hedersförtryck får sina rättigheter åsidosatta, de mår dåligt och utsätts ofta för våld och hot om våld.
Men även lovvärda och välmenande satsningar bör följas upp och när det gäller resurserna till arbetet mot hedersförtryck har det varit lite si och så med det.
Det visar inte minst den enkät som Sveriges Radio har gjort bland landets socialtjänster: Å ena sidan har 70 procent av de som svarat på enkäten hanterat fall med hedersförtryck. 60 procent har hjälpt utsatta att gömma sig. Å andra sidan saknar en tredjedel av socialtjänsterna särskild utbildning och inte ens sex av tio har en särskild handlingsplan för hur ärenden om hedersförtryck ska hanteras - trots att de avviker från andra familjeärenden.
För dem som vänder sig till socialtjänsten kan det få förödande konsekvenser.
Den kvarhållna 15-åriga Linköpingsflickan hade förmodligen kunnat återvända mycket tidigare om socialtjänsten hade tagit skolans oro på allvar och agerat direkt. Länsstyrelsen håller på att utreda om socialtjänsten i Linköping gjorde vad den skulle. Om det visar sig att den inte gjorde det är det bra att det kommer upp till ytan.
Hedersproblematiken är inte ny. Det är inte försvarbart längre att satsningar inte får de effekter de är tänkta att ha. Eller att myndigheterna hukar inför det ansvar de borde ta.