Två jämnåriga barn skadas så svårt i bilolyckor att de aldrig kommer att kunna arbeta. Skadestånden som ska ersätta barnens inkomstbortfall blir inte lika stora, det ena barnet får nästan 100 000 kronor mer om året.
Förklaringen: Det ena barnet har akademikerföräldrar och det andra barnet arbetarföräldrar. Trafikskadenämnden, som beräknar ersättningen för framtida inkomstbortfall, antar att barnen - om inte olyckorna skett - skulle ha följt i sina föräldrars fotspår. Alltså får akademikerbarnet mer pengar än arbetarbarnet.
Caterina Franceschi skrev om denna särbehandling i en debattartikel i gårdagens Dagens Nyheter. Att sådan särbehandling förekommer är lika stötande som horribelt. Det är rimligt att ungdomar och unga vuxna som invalidiseras i slutet av sin utbildning får en inkomstbortfallsersättning som baseras på förväntad inkomst. Men att försöka spå vilken karriär ett barn skulle ha gjort om inte en olycka hade kommit emellan är fel. Att dessutom väga in föräldrarnas utbildningsnivå är dubbelfel.
Det strider mot alla frihetliga och individualistiska idéer om att människan kan bryta mönster och bli vad hon vill.
Dessutom blir det fel i sak.
Även om det fortfarande är så att högre utbildning generellt ger högre lön så finns det för många undantag för att man ska kunna behandla det som ett rakt samband. I takt med att allt fler läser på högskola skapas låglönegrupper även inom akademikeryrkena. Klassamhället lever fortfarande, men det finns anledning att uppdatera själva klassindelningen.
Mansdominerade yrken ger generellt mer betalt än kvinnodominerade, så en byggnadsarbetare tjänar mer än en förskollärare. Dessutom är lönerna i privat sektor generellt högre än i den offentliga.
Till detta kommer vanliga utbuds- och efterfrågeeffekter som gör att en hantverkare med en udda inriktning kan begära bra betalt när många vill ha hans tjänster. Den som liksom (alltför) många andra läste kulturvetenskap eller journalistik på universitetet kan tvingas sälja sig billigt för att överhuvudtaget få ett jobb.
De allra lägsta inkomsterna har de människor, med eller utan universitetspoäng, som inte har ett jobb och som inte har tagit sig in i socialförsäkringssystemet.
En invandrad jurist eller civilingenjör kan leva på socialbidrag, medan gruvarbetare med 26 000-27 000 i månadslön kan gå i vild strejk för ett lönelyft på 4 000 kronor. Klasskampsretoriken ekar tomt när den kommer från välbetalda LO-män, men det betyder inte att klasskillnaderna är utplånade. De har bara bytt skepnad.
Borgerliga debattörer har ibland utropat att klassamhället inte längre existerar. I ett fritt samhälle där individer tillåts vara olika kommer det dock alltid att finnas skillnader i inkomst och utbildningsnivå. Dessa skillnader är inte farliga, så länge lägstanivån är acceptabel och klassresorna mellan de olika nivåerna sker fritt och ohejdat.
Men trafikskadenämndens inkomstspådomar förnekar klassresan. Därför måste spådomarna upphöra.