Boken är en brutal uppgörelse med de rykten som florerade i Sverige för ett par år sedan. Rykten om att de svårt sjuka barnen hade drogats av sina föräldrar alternativt simulerade för att deras familjer skulle få permanent uppehållstillstånd. I boken gör Tamas också upp med ansvariga politiker, regeringens egen utredare på området, höga tjänstemän på Migrationsverket och vissa läkare som, enligt Tamas, hjälpte till att sprida de här ryktena.
Och att det rör sig om rykten bekräftar en studie som svenska barnläkare har gjort. I studien, som presenteras i tidskriften Acta Paediatrica, ingår 29 av de svårast sjuka barnen som vårdades av Sachsska barnsjukhuset och ungdomspsykiatrins mobila team i Stockholm mellan 2004 och 2007. Den visar att teorin om att barnen drogats med lugnande medel - som bland andra den dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg (S) anslöt sig till - inte stämmer.
Granskningarna av de läkarundersökningar som gjordes på barnen visar att det inte fanns några spår av lugnande eller sömngivande preparat i blodet. Enligt läkarna bakom studien är det inte heller troligt att de simulerade sitt tillstånd. Men tre fjärdedelar av barnen hade traumatiska händelser i hemlandet bakom sig och nästan lika många hade förlorat eller skiljts från någon nära anhörig. Tolv av barnen hade försökt ta sitt liv efter att de kommit till Sverige.
Läkarnas slutsats är därför att traumatiska händelser före ankomsten till Sverige och psykisk stress under asylprocessen är förklaringen bakom uppgivenhetssymtomen.
Med detta konstaterat kan de senaste årens spekulationer om huruvida de här barnen verkligen är sjuka förhoppningsvis få ett slut. Barnen är sjuka och i behov av vård. Och att avvisa svårt sjuka barn är både inhumant och ovärdigt för ett land som Sverige.
Ändå sker det. I dagsläget finns omkring 50 barn som uppvisar olika stadier av uppgivenhetssymtom och den siffran är stigande. Ett tiotal av de här barnen väntar dessutom på avvisning.
Migrationsverket utreder först och främst en asylsökandes skyddsbehov. Även vid synnerligen ömmande omständigheter kan man kan få permanent uppehållstillstånd. Till exempel vid sjukdom. Men att ett barn uppvisar uppgivenhetssymtom är inte tillräckligt enligt dagens praxis. Samtidigt behöver de ömmande skäl som åberopas i ett barns ärende, enligt gällande regler, inte ha samma allvar och tyngd som krävs för att vuxna ska få uppehållstillstånd. Det här med ömmande omständigheter är alltså en tolkningsfråga och därmed en fråga om att vilja.
Hittills har oviljan att hjälpa asylsökande barn med uppgivenhetssymtom byggt på missuppfattningen att de kan vara simulanter. Nu när vi inte längre är lika säkra på det finns inga förmildrande omständigheter för Sverige. Avvisningarna av de här sjuka barnen måste stoppas.