En timme skolidrott om dagen, kräver ett antal läkare, lärare och idrottsstjärnor i en debattartikel i onsdagens Dagens Nyheter. Välmenande, men något missriktat. Nästan ingen människa argumenterar emot mera skolidrott, och vi vill alla att barndomen ska vara en tid av spring i benen, rosor på kinden och solsken i blick.
Ändå minns många människor skoltidens idrottslektioner på samma sätt: en intensiv match i någon bollsport där klassens duktigaste idrottare kämpade sig svettiga medan de tjocka, klumpiga eller bolldyslektiska klistrade sig längs gympasalens väggar i ett fåfängt försök att varken vara i vägen eller få en boll i ansiktet. Även om många idrottslärare försöker att hitta lektionsinnehåll och metoder där alla elever aktiveras så blir skolidrotten tyvärr ofta ett träningspass bara för de elever som redan tränar mycket utanför skoltid.
Är skolgympan i dag verkligen till för det växande antal barn och ungdomar som lider av fetma och ohälsa relaterad till fysisk inaktivitet? Risken finns att de tjocka barnen bara ägnar lektionerna åt att hålla sig undan för bollen.
Om argumentet för att kräva mera skolidrott är omsorg om de överviktiga barnen, så bör det också ställas krav på att skolidrotten utformas så att alla vill och kan hänga med.
Dessutom finns det andra vanskligheter med att se mera skolidrott som den främsta lösningen på problemet med barnfetma. Allt färre barn idrottar allt mer - spontanidrottande minskar samtidigt som den organiserade idrotten tar mer tid för de barn som sysslar med den. Detta förklaras ofta med att tevetittande och dataspelande har konkurrerat ut spontanidrotten, men det är inte hela sanningen. Många föräldrar vill helt enkelt inte släppa ut sina barn att leka, eftersom samhällsplanering och trafiksituation gör att det känns otryggt.
"Hellre ett överviktigt barn som sitter inne och spelar dataspel och lever, än ett smalt barn som spelar fotboll med sina kompisar utomhus och blir överkörd", tänker kanske oroliga föräldrar.
Utomhusmiljöer där föräldrar vågar låta barnen spontanidrotta förutsätter, liksom mera skolidrott, politiska beslut. Men medan den politiker som driver igenom fler skolidrottstimmar kan bli veckans hjälte så får den politiker som vill sänka hastigheter, bygga fartgupp och helt stänga gator för biltrafik snarare nya ovänner.
Dessutom finns en risk att de människor som borde hjälpa barnen till spontanidrott - nämligen föräldrarna - nöjer sig med att några kändisar kräver att barnen ska få fler skolidrottstimmar. Att ropa på skolan får inte bli en ryggmärgsreflex, där skolan ska lösa problemet oavsett om barnen är feta, äter för mycket socker, klottrar på bussen, sniffar lim eller ägnar sig åt oskyddat sex. Föräldrarnas ansvar glöms alltför ofta bort.
En timme skolidrott om dagen är bra. Glöm för den sakens skull inte föräldrarnas ansvar, spontanidrotten, och att utforma skolidrotten så att de tjocka barnen hänger med.